Teknik: Pet hate #5.

Min mp3-spelare.

Jag köpte denna styggelse mot bättre vetande. Nog förstod jag att en mp3-spelare för tvåhundra inte skulle vara något att hänga i granen (även om den säkerligen gör sig bättre som julgransprydnad än som musikmaskin), men jag hade ont om pengar och jag var i desperat behov av portabel musik. Att den skulle vara så här gräsligt usel hade jag svårt att tänka mig.

För det första: det saknas av- och påknapp. Man startar mackapären genom att koppla ihop två sladdar och sedan plugga in hörlurarna. Idiotiskt, omständigt, garanterat kabeltrassel, och skiten startar vid ungefär var femte försök. Annars stendöd.

För det anda: Volymkontrollen. Man höjer och sänker volymen med FF och Rew. För att skippa ett spår, ett snabbt tryck. För att ändra volym, håll inne knappen. Hur ofta tror ni det ena leder till det andra? Varannan gång? Rätt gissat.

För det tredje: Tryckkänsligheten. Skipknappen är så känslig att det räcker med att den nuddar tyget i jackfickan för att den ska byta låt. Hur ofta får man lyssna på en låt från början till slut utan avbrott? Så gott som aldrig.

Var är Sverker Olofsson när man behöver honom?