Musik: The Zombies, live på Debaser Medis.
Man visste ju hela tiden att det skulle bli så här, men hoppades ändå på ett mirakel. Miraklet fanns förvisso där. Han heter Colin Blunstone. Han är välklädd, charmerande och hans röst är nästan oförskämt välbevarad. Han tar försiktiga, ledstela danssteg på scenen, och när han sjunger gamla klassiska sånger från "Odessey & Oracle" och från soloskivorna "One Year" och "Ennismore", då ser han så genuint lycklig ut att det är riktigt rörande. Där och då är det en helt okej konsert.
Tyvärr är han inte ensam på scenen. Förrutom en trummis (som förvisso sköter sig okladerligt) och en basist som till utseendet påminner om Bilbo i "Sagan Om Ringen", finns där nämligen Rod Argent och en vedervärdig gitarrist vars namn jag valt att förtränga. Tillsammans gör de sitt bästa för att förvandla kvällens konsert, som skulle kunna bli något mycket vackert, till bredbent gubbrock med långa gitarrsolon och urflippade keyboardpartier. Värst av alla är gitarristen. "He's an amazing musician. He's played the original Live Aid, he's played with Nik Kershaw!", skryter Argent i mellansnacket. Ja, om musikalitet mäts i hur många smaklösa pudelrockssolon man kan avfyra under en kväll, då är han en amazing musician. Men han är fullständigt malplacerad i det här sammanhanget. Stackars Blunstone tittar ner på skorna när det blir som värst. Inbillar jag mig, eller ser han smått besvärad ut? Vid ett tillfälle går han till och med av scenen.
I "She's Not There" sjunger han: "Its to late to say I'm sorry" och ger en svepande handrörelse mot sin gitarrist. Kanske menar han inget med det, men jag kan inte låta bli att tänka att ja, fan, det har han rätt i. Efter den här musikaliska våldtäkten är det på tok för sent.
Däremot är det inte för sent att göra bättring. Blunstone har ju både röst, låtar och karisma. Det enda han saknar är en vettig musikalisk inramning. Sparka gitarristen, proppa Rod Argent full med valium, krydda med lite stråkar och blås och det här skulle kunna bli helt fantastiskt. Nu är det mest hjärtskärande.
Tyvärr är han inte ensam på scenen. Förrutom en trummis (som förvisso sköter sig okladerligt) och en basist som till utseendet påminner om Bilbo i "Sagan Om Ringen", finns där nämligen Rod Argent och en vedervärdig gitarrist vars namn jag valt att förtränga. Tillsammans gör de sitt bästa för att förvandla kvällens konsert, som skulle kunna bli något mycket vackert, till bredbent gubbrock med långa gitarrsolon och urflippade keyboardpartier. Värst av alla är gitarristen. "He's an amazing musician. He's played the original Live Aid, he's played with Nik Kershaw!", skryter Argent i mellansnacket. Ja, om musikalitet mäts i hur många smaklösa pudelrockssolon man kan avfyra under en kväll, då är han en amazing musician. Men han är fullständigt malplacerad i det här sammanhanget. Stackars Blunstone tittar ner på skorna när det blir som värst. Inbillar jag mig, eller ser han smått besvärad ut? Vid ett tillfälle går han till och med av scenen.
I "She's Not There" sjunger han: "Its to late to say I'm sorry" och ger en svepande handrörelse mot sin gitarrist. Kanske menar han inget med det, men jag kan inte låta bli att tänka att ja, fan, det har han rätt i. Efter den här musikaliska våldtäkten är det på tok för sent.
Däremot är det inte för sent att göra bättring. Blunstone har ju både röst, låtar och karisma. Det enda han saknar är en vettig musikalisk inramning. Sparka gitarristen, proppa Rod Argent full med valium, krydda med lite stråkar och blås och det här skulle kunna bli helt fantastiskt. Nu är det mest hjärtskärande.
Etiketter: Colin Blunstone, konsert, Musik, Nik Kershaw, Rod Argent, The Zombies
posted by Niklas at 10:01 fm
7 Comments:
Trist. Man undrar var alla de där skickliga men okänsliga gitarristerna kommer ifrån och varför de inte stannar där.
Bra skrivet Niklas! Instämmer i allt! Ta bara hur gitarristen slaktade She´s Not There med att lägga in Smoke On The Water-riffet mitt i det 2 minuter långa solot - hopplöst...
Colin var behållningen!
Bäst var de 6 låtarna från Oracle & O. Det var enda gången som bandet skärpte sig och shapade upp sig och framförde låtarna på ett till originalet värdigt sätt.
Jag hade väntat mig en Zombies-konsert - nu blev halva konserten skräckexempel på dålig musikekvilibrism.
Markus
Dessutom var det fruktansvärt trist med den kraftigt överförfriskade engelsmannen i publiken som hånade Colin varje gång han skötte sitt mellansnack...
Markus igen
Ja, sparka gitarristen. När man tycker att det är lämpligt att mitt i "She's Not There" dra på ett gitarrsolo som blandar in "Smoke on the Water"-riffet, då är man inte lämplig att vara gitarrist i ett band som spelar under namnet the Zombies.
Jag tyckte dessutom trummisen var rätt kass, satt och bankade helt okänsligt. Men Argents solon kunde jag tolerera.
Och Blunstone... att få höra honom sjunga "Beechwood Park" och "Care of Cell 44" och "I Don't Believe in Miracles", det var ljuvligt. Trots omständigheterna.
Tackar för responsen!
Ja, den där mannen i publiken förstod jag inte riktigt. Skrek han inte "liar" vid något tillfälle? Fattade inte vad det handlade om.
Känns det inte lite som att problemet i grunden är att Argent och Blunstone dragit åt så radikalt olika håll efter Zombies splittring? Argent vill ha ös och stadiumrefränger, Blunstone vill vara elegant popdandy - kombinationen är... inte klockren.
Vore det inte fint om någon smart producent (tänker på någon typ Jari Haapalainen) fick ta sig an Blunstone, sätta ihop ett band och producera hans nästa soloskiva? Jag tror det skulle kunna bli magnifikt.
Jo, han vrålade: -Liar. Då såg man hur Colin nästan blev generad och snabbt avbröt pratet med publiken. Jättetrist...
Ja, med tanke på att Colins fantastiska sångröst fortfarande låter så bra, så skulle det vara toppen om någon riktigt bra och sansad producent satte klorna i honom och fick till ett litet mästerverk. Jag tror personligen han skulle gilla det, för han såg ju som du (Niklas) skrev i första inlägget inte helt bekväm ut hela tiden på scenen.
Markus
Jag var också på konserten igår och instämmer helt i din träffande och välskrivna recension, Niklas, likaså i er andras kommentarer.
Jag plågade inte mig igenom hela konserten, utan gick ut och drack öl och rökte på trappan och snackade lite med upprörda hipsters. Mitt sällskap lämnade spelningen halvvägs, p g a den förbannade gitarristen. Den mannen ska rostas i de inhyrda live-/studiomusikernas egna helvete, där vissna känslolösa gitarrsolon aldrig upphör att ringa i öronen.
Jag tycker att underbare Colin bör fortsätta på egen hand, backad av yngre musiker som förstår att förvalta hans begåvning och arv (ett grepp som Arthur Lee och Brian Wilson använt). Rod Argent, som visserligen fortfarande är energisk, verkar inte ha hämtat sig från sitt pompösa 70-tal och höll på som värsta Keith Emerson igår. Det är också han som bär ansvaret för bandbesättningen.
Det var ytterligt intressant att betrakta den högst blandade publiken. Jag kan tycka det är lite fint på nåt sätt med de 60-plussare som stod i publiken och inte har glömt hur det var att drabbas av "She's Not There" och de tidiga låtarna. Det var säkert några som såg The Zombies när de var i Stockholm sist 1964-65. De hade inte säkert inte ens hört "Odessey & Oracle".
Tonårstjejerna, längst fram som klämde i till "Care Of Cell 44", var också rörande att se.
Skicka en kommentar
<< Home