Musik: Cocoanut Groove, på scen och på skiva.

Jag är en märklig människa. Ända sedan jag hörde "The End Of Summer On Bookbinder Road" för en halv evighet sedan har jag varit otroligt peppad på Cocoanut Grooves debutalbum "Madeleine Street". Ändå gick det mig nästan obemärkt förbi när det släpptes i årsskiften 2008/2009. Kanske var det alla förseningar som fått mig att tappa intresset, kanske var det något annat, jag vet inte. Jag brydde mig bara inte om att kolla upp det.

Tills nu då. För när jag såg att Cocoanut Groove skulle spela på Landet var jag inte sen att boka upp onsdagskvällen. Jag såg också till att ta ut tillräckligt med pengar för att ha råd med skivan, som jag utgick från skulle finnas till försäljning (en korrekt gissning).

På scen gjorde bandet en kompetent spelning, som dock drogs ner lite av att ljudet inte riktigt ville göra dem rättvisa. Det lät på tok för burkigt, och Olov Antonssons drömska, viskande stämma begravdes i ett märkligt brus. Synd, för det man faktiskt hörde lät ganska tajt, och som något som med rätt inramning hade kunnat bli en fin tröst efter The Zombies-besvikelsen tidigare i år. Kanske nästa gång?

(Kanske blev konsertupplevelsen också lite neddragen av att James Ausfahrts lätt maniska framträdande någon halvtimme tidigare stod i så bjärt kontrast till Cocoanuts smakfulla melankoli. Enkla Magnetic Fields-melodier genom ett stökigt Ariel Pink-filter och en sångare som ömsom krälar över golvet, ömsom sjunger - eller mimar, kunde inte avgöra vilket - med mikrofonen nedstucken i min ena kavajficka. Mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande!)

På skiva är Cocoanut Groove naturligtvis riktigt njutbara att lyssna på. Annat hade jag inte väntat mig. En afton som denna, då världen utanför lägenheten är i full blom och regnet avvaktar ovanför taket, saknar deras musik närmast motstycke. En perfekt röra på alla de ingredienser jag älskar.

Musik: The Zombies, live på Debaser Medis.

Man visste ju hela tiden att det skulle bli så här, men hoppades ändå på ett mirakel. Miraklet fanns förvisso där. Han heter Colin Blunstone. Han är välklädd, charmerande och hans röst är nästan oförskämt välbevarad. Han tar försiktiga, ledstela danssteg på scenen, och när han sjunger gamla klassiska sånger från "Odessey & Oracle" och från soloskivorna "One Year" och "Ennismore", då ser han så genuint lycklig ut att det är riktigt rörande. Där och då är det en helt okej konsert.

Tyvärr är han inte ensam på scenen. Förrutom en trummis (som förvisso sköter sig okladerligt) och en basist som till utseendet påminner om Bilbo i "Sagan Om Ringen", finns där nämligen Rod Argent och en vedervärdig gitarrist vars namn jag valt att förtränga. Tillsammans gör de sitt bästa för att förvandla kvällens konsert, som skulle kunna bli något mycket vackert, till bredbent gubbrock med långa gitarrsolon och urflippade keyboardpartier. Värst av alla är gitarristen. "He's an amazing musician. He's played the original Live Aid, he's played with Nik Kershaw!", skryter Argent i mellansnacket. Ja, om musikalitet mäts i hur många smaklösa pudelrockssolon man kan avfyra under en kväll, då är han en amazing musician. Men han är fullständigt malplacerad i det här sammanhanget. Stackars Blunstone tittar ner på skorna när det blir som värst. Inbillar jag mig, eller ser han smått besvärad ut? Vid ett tillfälle går han till och med av scenen.

I "She's Not There" sjunger han: "Its to late to say I'm sorry" och ger en svepande handrörelse mot sin gitarrist. Kanske menar han inget med det, men jag kan inte låta bli att tänka att ja, fan, det har han rätt i. Efter den här musikaliska våldtäkten är det på tok för sent.

Däremot är det inte för sent att göra bättring. Blunstone har ju både röst, låtar och karisma. Det enda han saknar är en vettig musikalisk inramning. Sparka gitarristen, proppa Rod Argent full med valium, krydda med lite stråkar och blås och det här skulle kunna bli helt fantastiskt. Nu är det mest hjärtskärande.

Musik: Be a Debaser.

Har inte visat mig på Debaser särskilt många gånger det senaste året, men första veckan i mars blir det hela två besök. Jag tillhör nämligen den lyckliga skara människor som fått biljetter till den omtalade Glasvegas-spelningen. Väldigt roligt, även om jag på sätt och vis kan känna att jag inte riktigt är värdig. Jag gillar Glasvegas, riktigt mycket rent av, men jag äger inte ens skivan. Men biljett har jag, och någonstans sitter ett superfan och gråter bittra tårar över att ha blivit utan. Sånt är det väl, livet.
--
Bara någon dag innan, torsdagen 5:e mars närmare bestämt, står mina favoriter The Zombies på samma scen. Jag var länge skeptisk till att gå dit, men min bror fick mig på (förhoppningsvis) bättre tankar. Återföreningar av gamla 60-talsband brukar ju vara rätt plågsamma historier, men enligt ryktet ska Colin Blunstones solouppträdanden de senaste åren ha varit riktigt njutbara. Det betyder ju inte nödvändigtvis att en spelning med gamla bandkamraterna i Zombies är lika roligt att beskåda, men på det är jag beredd att riskera tre hundralappar. Det kan ju bli alldeles underbart...

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.

Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.

Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.

Musik: Barocktober.

Tough Alliance var (som vanligt skulle många nog vilja säga) före sin tid när de inkluderade en cover av "Hung Up On A Dream" på "First Class Riot"-singeln i våras. Ett drygt halvår senare kunde inget vara mer rätt än The Zombies undersköna barockpop. Rätt såväl i den rådande tidsandan som på ett mer personligt plan. Barockpop är på modet, och ingen kunde vara lyckligare än jag. Plötsligt är det enklare än på länge att fylla samlingen med pampiga men luftiga orkestermelodier, svävande röster och vackra blåsharmonier. Kanske kan man hoppas på att någon äntligen tar tag i att återutge Left Bankes "Walk Away Renee / Pretty Ballerina" eller åtminstonne "Theres Gonna Be A Storm". Det vore sannerligen på tiden. I väntan på det kan man alltid glädjas åt de godsaker som trots allt finns att ta del av här och nu.

Cocoanut Groove - The End Of Summer On Bookbinder Road (Låt)

En briljant titel, på en precis lika briljant låt. Jag skulle kunna sitta och mata in 60-talsinfluenser tills fingertopparna svartnar (Love-trumpeten! Colin Blunstone-rösten! Harpsichords!) Mest av allt hör jag nog ändå ljudet av ett svenskt Clientele. Bara låttiteln och de känslor den frambringar (analkande höst, melankoli, geografiska platser, böcker) för tankarna till mitt brittiska samtida favoritband. Jag längtar efter fler låtar, efter EP:s och fulllängdare. Än så länge verkar det inte finnas mer att höra än den här låten. Lyssna på den på Cocoanut Grooves MySpace-sida och förförs du också. Rita sedan ett streck på väggen för varje dag du behöver genomlida utan en ny Cocoanut Groove-låt.

The Zombies - Into The Afterlife (Skiva)













En samling material som Zombies-människorna Rod Argent och Colin Blunstone (eller Neil MacArthur som han, den knasbollen, ett tag kallade sig) spelade in mellan The Zombies splittring och solokarriärernas avstamp, kan det vara något? Med största sannorlikhet - JA! Jag har ännu inte hört detta - har inte riktigt råd att köpa skivan i nuläget, men recensioner hävdar att inga av spåren ligger särskilt långt från mästerverket "Odessey & Oracle" i sound och känsla, och det låter allt för lovande för att missas.

V/A - Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1967 - 1974 (Skiva)













Lori Balmer, Vigrass, Julian Brooks, Lea Nixon... Namn som säger dig något? Nej, inte mig heller. Inte ännu. "Tea & Symphony" är ännu en skiva jag inte hört, men kommer att investera i så fort ekonomin tillåter. Informationen om den är ganska knapphändig. Trots ihärdigt googlande vet jag inte mer än att Bob Stanley sammanställt den, att det är barockpop och de som hört den verkar ha älskat den. Det känns ändå som att det räcker för att motivera ett inköp, inte sant?

Musik: En låt #9.

The Zombies – Hung Up On A Dream

60-talet blir inte vackrare, mer perfekt och romantiskt skimrande än så här.
Jag hade en gång en samlingsskiva med The Zombies. Den ingick i en serie kallad ”Best Of The 60s”. Den sade mig ingenting. Förutom fantastiska ”Time Of The Season” fanns där ingenting som skilde Zombies från alla andra menlöst trallande popgrupper från början av popmusikens gyllene årtionde.
Det är inte så jag vill ha mitt 60-tal.
The Zombies stod ju, åtminstone på mästerverket ”Odyssey & Oracle”, långt över allt det där. Det är ett gravt underskattat album, helt klart däruppe på prispallen med ”Forever Changes” och ”Pet Sounds” när bästa 60-talsskivan ska utses.
Det är precis så här jag vill ha mitt 60-tal. Psykadelica, harmonisk, men storslagen. Svävande utan att bli påfrestande utflippad. Bara en romantisk förgången fantasivärld att flyta bort i när tillvaron blir för kaotisk och stressig.
På ”Hung Up On A Dream” lyckades de få till det precis rätt.