Musik: Glasvegas, live på Cirkus.

Det krävdes två försök, men till slut kom vi iväg och såg Glasvegas. Och vad kan man säga? Det var som väntat, en bra konsert. Jag har inga invändningar mot bandet, låtarnas framförande eller scenshowen, samtidigt hittar jag inget särskilt som stack ut särskilt mycket heller. Det var en bra konsert, som dock blev lite sämre att vi tillbringade första halvan långt bak i lokalen och med fascistoida vakter rännande bakom ryggen i parti och minut. Sedan vi förflyttat oss till läktaren blev sikten och, i förlängningen, upplevelsen betydligt bättre. "Daddy's Gone" var bästa låten, om ni frågar mig.

Annars var konserten en påminnelse om hur mycket jag hoppas på att en uppföljare till The Twilight Sads "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" snart dyker upp.

Musik: Stay Another Day.

En riktigt fin cover som jag snubblade över inatt.

Musik: Be a Debaser.

Har inte visat mig på Debaser särskilt många gånger det senaste året, men första veckan i mars blir det hela två besök. Jag tillhör nämligen den lyckliga skara människor som fått biljetter till den omtalade Glasvegas-spelningen. Väldigt roligt, även om jag på sätt och vis kan känna att jag inte riktigt är värdig. Jag gillar Glasvegas, riktigt mycket rent av, men jag äger inte ens skivan. Men biljett har jag, och någonstans sitter ett superfan och gråter bittra tårar över att ha blivit utan. Sånt är det väl, livet.
--
Bara någon dag innan, torsdagen 5:e mars närmare bestämt, står mina favoriter The Zombies på samma scen. Jag var länge skeptisk till att gå dit, men min bror fick mig på (förhoppningsvis) bättre tankar. Återföreningar av gamla 60-talsband brukar ju vara rätt plågsamma historier, men enligt ryktet ska Colin Blunstones solouppträdanden de senaste åren ha varit riktigt njutbara. Det betyder ju inte nödvändigtvis att en spelning med gamla bandkamraterna i Zombies är lika roligt att beskåda, men på det är jag beredd att riskera tre hundralappar. Det kan ju bli alldeles underbart...