Musik: Glasvegas, live på Cirkus.

Det krävdes två försök, men till slut kom vi iväg och såg Glasvegas. Och vad kan man säga? Det var som väntat, en bra konsert. Jag har inga invändningar mot bandet, låtarnas framförande eller scenshowen, samtidigt hittar jag inget särskilt som stack ut särskilt mycket heller. Det var en bra konsert, som dock blev lite sämre att vi tillbringade första halvan långt bak i lokalen och med fascistoida vakter rännande bakom ryggen i parti och minut. Sedan vi förflyttat oss till läktaren blev sikten och, i förlängningen, upplevelsen betydligt bättre. "Daddy's Gone" var bästa låten, om ni frågar mig.

Annars var konserten en påminnelse om hur mycket jag hoppas på att en uppföljare till The Twilight Sads "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" snart dyker upp.

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.