Musik: En låt #40.

Slowdive - Rutti

Påskhelgen var hektisk, full av happenings, middagar, flängande fram och tillbaka. Sånt är ju trevligt, givetvis, men under den avslutande påskdagsmiddagen kom jag på mig själv med att gäspa oartigt, både en och två gånger. Skönt då att det är annandag i dag. En röd dag extra att göra precis vad man vill av. Vad jag vill idag är mest att sova. Jag är fruktansvärt trött. Det har sina skäl.

Klockan var väl ungefär halv elva när jag kom hem från gårdagens middag. Jag hade tänkt lyssna igenom en skiva och sedan gå och lägga mig. Mitt i lyssningen fick jag snilleblixten att äntligen göra slag i saken och byta från Windows Media Player till iTunes. Jag har haft iTunes installerat ett bra tag, men har tyckt att flytten av mediebiblioteket från ett program till ett annat har verkat för en på tok för bökig process för att orka genomföra.

"Så bökigt kan det ju ändå inte vara", resonerade jag nu, någonstans mitt emellan tidig natt och sen kväll, och skred därefter till verket. Men bökigt var det. iTunes konverterade automatiskt mina gamla WMA-filer till det egna formatet ACC, och det verkade ju smidigt och helt okej, tills jag upptäckte att filerna då blev ungefär dubbelt så stora som tidigare. Det hade jag inte riktigt plats med, så jag avbröt processen. Återstod då att själv konvertera alla gamla WMA-filer till MP3. Det tog en bra stund innan jag klurat ut ett smidigt sätt att lösa det på (det vill säga, ett sätt utan krav på allt för mycket handpåläggning), flera timmar faktiskt. Klockan blev ett, blev två, blev tre, blev fyra. Att skjuta upp arbetet till morgondagen var inte att tala om. Jag är tvångsmässig like that. Trött var jag, men tänkte att what the heck, jag har inga planer för morgondagen. Jag kan sova hur länge jag vill.

Klockan halv nio på morgonen vaknade jag och kunde för mitt liv inte somna om. Datorn fortsatte tappert att skapa mp3-filer utan några större behov av min hjälp. Jag var för trött för att göra något kreativt, för pigg för att sova. Jag gjorde några tappra försök, kröp ner i sängen, drog täcket över huvudet, inget hjälpte.

Jag drog igång Slowdives stora mästerverk "Pygmalion" och hoppades att den skulle söva mig. Det gjorde den inte. Men inledande spåret "Rutti" kändes som ett tio minuter långt soundtrack till dagen, till stämningen i lägenheten, stämningen i sinnet, till sömnigheten, till vädret. Himmelen utanför lägenheten var vit, luften som tidigare i helgen varit så varm var nu kylslagen och frisk. Det kändes som om "Rutti" var skriven och komponerad för just mig, för just det här tillfället, för just den här dagen. En mäktig känsla.

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.

Musik: Recent listening #1

Pellumair – Summer Storm

Det bidde bara en skiva för brittiska Pellumair, och det är väl inte en skiva som kommer gå till historien som ett förlorat mästerverk, men helt klart något att söka upp för fans av My Bloody Valentine, Slowdive och annan shoegaze, eller bara för de som gillar väloljad melankolisk pop med urstarka melodier.
Pellumair stod med ena foten i Elliott Smiths akustiska melodihantverk, och med andra i tidigare nämnda gruppers ringande oväsen. Kombinationen fungerar klockrent, åtminstone i de låtar där sångaren inte låter allt för valpig, där Pellumair inte halkar rakt ner i OC-popträsket och blir musik för ”känsliga” (med stora citationstecken!) killar.
Lyckligtvis håller de sig från den ovanan oftare än de trillar dit, och ”Summer Storm” är på det stora hela en riktigt njutbar historia, och har gått varm i mp3-spelaren de senaste veckorna.

The Notwist – Neon Golden

Äntligen! Har velat ha den här skivan sedan jag hörde ”Pick Up The Phone” första gången, men det blev bara aldrig av att jag köpte den. Men det har jag alltså gjort nu, och det är tur, för det här är en av de starkaste skivorna jag lyssnat på under hela hösten. Under kyliga beats gömmer sig underbart varma melodier, och tysk brytning har inte känts så tilltalande sedan Nicos dagar.
I ”This Room” finns dessutom partier där de hackat upp sångarens röst i tunna fragment, och det låter alldeles fantastiskt, som den ultimata gestaltningen av utsatthet och förvirring. Genialiskt. Jag älskar det.

Mattias Alkberg BD – Ditt Hjärta Är En Stjärna

Jag gillar pop-Alkberg bättre än punk-Alkberg. Jag gillar pop-Alkberg bättre än rock-Alkberg. Men på ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” gillar jag faktiskt nästan alla versioner av Alkberg. Det är bara den folkhögskoleprogg-Alkberg som skränar i ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” jag har svårt för numera. Det är faktiskt ganska fantastiskt när han vrålar ”jävla skitskola, fan, jävla skit! Jävla idioter, hit med dynamit!” i en av skivans punkigare låtar, och när han sjunger om kärlek och könsroller i ”Matti Apornas Son” vill jag bara gråta av lycka. Det krävs mod för att framföra det han sjunger i den låten. Risken att bli kallad ”löjligt politiskt korrekt” eller ”hycklare” är överhängande, men Alkberg skiter i det.
Jag älskar att han skiter i det.

Musik: The Radio Dept. - Pet Grief

Artist: Radio Dept.
Titel: Pet Grief
År: 2006
Bolag: Labrador

Jag glömmer aldrig Astrid Lindgrens ”Draken Med De Röda Ögonen”, den sorgsnaste barnbok mina föräldrar någonsin läste för mig. Jag ryser fortfarande till varje gång jag tänker på den där raden som inleder den episod där draken lämnar familjen den inhysts hos, för att flyga bort i solnedgången. ”Det var en sån där kväll då man längtar, man vet bara inte efter vad.” Jag kände igen den där känslan redan som barn, jag visste bara inte att den kallades för ”nostalgi”. Däremot visste jag att Astrid Lindgren i den meningen skrivit stor poesi. Det är en mening som aldrig lämnar mig.

Radio Dept. låter precis så, som att längta utan att veta efter vad. Som att sakna, utan att veta vem. De har satt musik till "Draken Med De Röda Ögonen". På "Pet Grief" är det mer tydligt än någonsin. Trummaskiner, syntar, drömska melodier och massor av reverb, väver ihop en ljudbild som ofta är obehagligt sentimental, alltid obeskrivligt vacker. Det är en mer elektronisk skiva än föregångaren, men likheterna med "Lesser Matters" är större än skillnaderna. Stämningarna är desamma, men hantverket har finslipats. Det som tycktes vara perfekt tidigare har här blivit ännu bättre.

Förändringen är diskret, och märks inte särskilt mycket i upptempolåtar som ”Every Time” och ”What Will Give”. Det är främst i förstasingeln ”The Worst Taste In Music” och makalösa "I Wanted You To Feel The Same" man känner av att något har hänt.
Något stort.
Den sistnämnda inleds subtilt och försiktigt, som något Junior Boys kunde ha spelat in, tills tunga mollackord slår ner som blixtar, misshandlar den, ger den klädsamma blåmärken, förstärker dramatiken. Det är hypnotiskt vackert. Tonerna i perfekt harmoni, men det känns genomarbetat, inte överarbetat.
Man blir sorgsen, samtidigt upprymd. Det är som att stå på balkongen en ljummen, vacker vårkväll och sörja att ännu en dag tvingas kapitulera inför natten. Det är ologiskt, obeskrivligt och helt unikt. Musik för röda ögon.