Musik: Popaganda i korthet.

Minnen av Popaganda 2008.

Joel Almes råa men romantiska symfonier.

Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades. Gör de en video till låten måste den se ut och kännas precis så, som två måsar mot en klarblå himmel.

Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”.

Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.

Musik: En låt #24.

The Radio Dept. – Bachelor Kisses

Eureka! En gåta är löst, en gåta jag grubblat på i snart fyra år. En gåta som lyder: ”Vilket är bandet vars musik framkallar nästan exakt samma känslor som Radio Dept.? Samma odefinierbara känsla av saknad men också glädje, samma känsla som i andra sammanhang skulle kunna kallas för bitterljuv men som här är för stark för att riktigt kunna uttryckas så enkelt?”

Svaret (som nu framgår med sådan tydlighet att jag känner mig som en idiot) är naturligtvis Go-Betweens. Det krävdes en Radio Dept.-cover av en av deras allra finaste låtar för att jag skulle inse det. "Bachelor Kisses" är i melodi och stämning trogen originalet, men har Radio Depts omisskänliga ljudbild. Det låter förkrossande bra, och får mig att förälska mig i både Go-Betweens och Radio Dept. på nytt, som om jag hörde dem för första gången.

Låten går att ladda ner här. Gör det.

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)

Musik: The Radio Dept. - Pet Grief

Artist: Radio Dept.
Titel: Pet Grief
År: 2006
Bolag: Labrador

Jag glömmer aldrig Astrid Lindgrens ”Draken Med De Röda Ögonen”, den sorgsnaste barnbok mina föräldrar någonsin läste för mig. Jag ryser fortfarande till varje gång jag tänker på den där raden som inleder den episod där draken lämnar familjen den inhysts hos, för att flyga bort i solnedgången. ”Det var en sån där kväll då man längtar, man vet bara inte efter vad.” Jag kände igen den där känslan redan som barn, jag visste bara inte att den kallades för ”nostalgi”. Däremot visste jag att Astrid Lindgren i den meningen skrivit stor poesi. Det är en mening som aldrig lämnar mig.

Radio Dept. låter precis så, som att längta utan att veta efter vad. Som att sakna, utan att veta vem. De har satt musik till "Draken Med De Röda Ögonen". På "Pet Grief" är det mer tydligt än någonsin. Trummaskiner, syntar, drömska melodier och massor av reverb, väver ihop en ljudbild som ofta är obehagligt sentimental, alltid obeskrivligt vacker. Det är en mer elektronisk skiva än föregångaren, men likheterna med "Lesser Matters" är större än skillnaderna. Stämningarna är desamma, men hantverket har finslipats. Det som tycktes vara perfekt tidigare har här blivit ännu bättre.

Förändringen är diskret, och märks inte särskilt mycket i upptempolåtar som ”Every Time” och ”What Will Give”. Det är främst i förstasingeln ”The Worst Taste In Music” och makalösa "I Wanted You To Feel The Same" man känner av att något har hänt.
Något stort.
Den sistnämnda inleds subtilt och försiktigt, som något Junior Boys kunde ha spelat in, tills tunga mollackord slår ner som blixtar, misshandlar den, ger den klädsamma blåmärken, förstärker dramatiken. Det är hypnotiskt vackert. Tonerna i perfekt harmoni, men det känns genomarbetat, inte överarbetat.
Man blir sorgsen, samtidigt upprymd. Det är som att stå på balkongen en ljummen, vacker vårkväll och sörja att ännu en dag tvingas kapitulera inför natten. Det är ologiskt, obeskrivligt och helt unikt. Musik för röda ögon.