Musik: Ulf Stureson och jag.

Mitt första minne av Ulf Stureson: Låten "En Annorlunda Värld" från en Silence-samling som goda vänner plockat med sig från en Arvika-festival för hundra år sedan. En bra låt, men inget anmärkningsvärt. Svensk pop i mängden, tyckte jag. Bob Hund och Fint Tillsammans gjorde det bättre, och på samma samlingsskiva dessutom. Men melodin satte sig, och stannade.

Mitt andra möte med Ulf Stureson: Under mina folkhögskoleår sände jag och min klass närradio i Motala. Det var fantastiskt roligt, trots att ingen någonsin lyssnade. Min klasskamrat Anna hade med sig en Ulf Stureson-skiva till studion. Kanske spelade hon någon låt med honom, kanske inte. Det jag minns är hennes ord: "Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är fantastisk!".

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Min vän Fredriks gamla lägenhet vid Odenplan, varsin flaska vin. Stureson var aktuell med skivan "Beroende", som snurrade i spelaren. Fredrik var ett stort fan. "Du säger att du är beroende av spriten...". Han bytte skiva till debuten, "I Overkligheten". "Du ringer mig när du är ledsen, aldrig när du är glad. Det gör mig verkligen ledsen, att jag aldrig får se dig glad." Små svarta mästerverk, nästan banala i sin enkelhet, och oerhört gripande. Jag minns att jag inte tänkte på Bob Hund och Fint Tillsammans längre. Det lät som en svensk Mark Linkous.

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Rotade fram "I Overkligheten" i en skivback på Myrorna i Skärholmen. Mindes Annas ord, mindes melodierna från Fredriks lägenhet. Köpte. Älskade. Några månader senare köpte jag uppföljaren.
Första spåret: "En Annorlunda Värld". Cirkeln sluts.

Jag är ett stort fan.

Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är ju fantastisk!

Musik: Popaganda i korthet.

Minnen av Popaganda 2008.

Joel Almes råa men romantiska symfonier.

Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades. Gör de en video till låten måste den se ut och kännas precis så, som två måsar mot en klarblå himmel.

Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”.

Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.