Film: Reprise.

Titel: Reprise
Genre: Drama
Regi: Joachim Trier
Land: Norge
År: 2006

Två vänner med författardrömmar lägger samtidigt sina manuskript på postlådan. En refuseras, en annan publiceras men bryter samman på kuppen. "Reprise" är som en tidig Klas Östergren-roman i filmformat. (Det är intressant; i svenska filmer spelas alla unga vuxna av svettiga killar i linnen, dreads och shorts, i Norge är det prydligt dystra litteraturvetare i kostym.) Det är välspelat drama med ett foto som är bland det stiligaste jag sett i en nordisk produktion överhuvudtaget. Väldigt mycket Godard säger de som kan, och det stämmer säkert. Det enda som stör är att historien ibland tappar fokus, och den svamliga berättarrösten som ibland dyker upp känns inte heller så genomtänkt. I övrigt är det ett ganska klockrent drama om vänskap, kärlek och litteratur.

8/10

Film: Little Children.

Titel: Little Children
Genre: Drama
Regi: Todd Field
Land: USA
År: 2006

Du vill se en skildring av det helvetiska ickelivet i den amerikanska medelklassförorten? Du tycker "Me And You And Everyone We Know" är för sötsliskig och "Happiness" för cynisk? Enter Todd Field, med den gyllene medelvägen, i form av "Little Children", en film med vänsterprassel, desperata hemmafruar, masturberande kontorsråttor, pedofiler och vanligt folk. En mörk och kall film, men med befriande utbrott av småputtrig humor som kontrast till alla hemskheter. Starka skådespelarprestationer av Kate Winslet och Patrick Wilson, men det är Jackie Earle Haleys plågade pedofil man minns.

7/10

Konst: Serge Kliaving.

Serge Kliaving

Jag är ganska osäker på om jag skulle vilja ha en zombiefierad Musse Pigg på väggen, men det betyder absolut inte att jag ogillar Serge Kliavings brutala tortyr på seriefigurer och ikoner. Allt han gjort är inte jättebra, men för det mesta rätt roligt.

Serge Kliavings konst finns att beskåda här.

Musik: Barocktober.

Tough Alliance var (som vanligt skulle många nog vilja säga) före sin tid när de inkluderade en cover av "Hung Up On A Dream" på "First Class Riot"-singeln i våras. Ett drygt halvår senare kunde inget vara mer rätt än The Zombies undersköna barockpop. Rätt såväl i den rådande tidsandan som på ett mer personligt plan. Barockpop är på modet, och ingen kunde vara lyckligare än jag. Plötsligt är det enklare än på länge att fylla samlingen med pampiga men luftiga orkestermelodier, svävande röster och vackra blåsharmonier. Kanske kan man hoppas på att någon äntligen tar tag i att återutge Left Bankes "Walk Away Renee / Pretty Ballerina" eller åtminstonne "Theres Gonna Be A Storm". Det vore sannerligen på tiden. I väntan på det kan man alltid glädjas åt de godsaker som trots allt finns att ta del av här och nu.

Cocoanut Groove - The End Of Summer On Bookbinder Road (Låt)

En briljant titel, på en precis lika briljant låt. Jag skulle kunna sitta och mata in 60-talsinfluenser tills fingertopparna svartnar (Love-trumpeten! Colin Blunstone-rösten! Harpsichords!) Mest av allt hör jag nog ändå ljudet av ett svenskt Clientele. Bara låttiteln och de känslor den frambringar (analkande höst, melankoli, geografiska platser, böcker) för tankarna till mitt brittiska samtida favoritband. Jag längtar efter fler låtar, efter EP:s och fulllängdare. Än så länge verkar det inte finnas mer att höra än den här låten. Lyssna på den på Cocoanut Grooves MySpace-sida och förförs du också. Rita sedan ett streck på väggen för varje dag du behöver genomlida utan en ny Cocoanut Groove-låt.

The Zombies - Into The Afterlife (Skiva)













En samling material som Zombies-människorna Rod Argent och Colin Blunstone (eller Neil MacArthur som han, den knasbollen, ett tag kallade sig) spelade in mellan The Zombies splittring och solokarriärernas avstamp, kan det vara något? Med största sannorlikhet - JA! Jag har ännu inte hört detta - har inte riktigt råd att köpa skivan i nuläget, men recensioner hävdar att inga av spåren ligger särskilt långt från mästerverket "Odessey & Oracle" i sound och känsla, och det låter allt för lovande för att missas.

V/A - Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1967 - 1974 (Skiva)













Lori Balmer, Vigrass, Julian Brooks, Lea Nixon... Namn som säger dig något? Nej, inte mig heller. Inte ännu. "Tea & Symphony" är ännu en skiva jag inte hört, men kommer att investera i så fort ekonomin tillåter. Informationen om den är ganska knapphändig. Trots ihärdigt googlande vet jag inte mer än att Bob Stanley sammanställt den, att det är barockpop och de som hört den verkar ha älskat den. Det känns ändå som att det räcker för att motivera ett inköp, inte sant?

Musik: En låt #25.

Shearwater - Wedding Bells Are Breaking Up That Old Gang Of Mine

Vår, 2007. Jag kommer hem sent på kvällen och vandrar uppför en regnvåt backe i Mälarhöjden. Det är svart runt omkring, månen är gömd bakom molnen och enbart gatlyktorna sprider ljus. Det är en varm kväll, varm men blöt. Mälarhöjdsvägen är folktom. Hade jag tagit ur hörlurarna ur öronen hade jag hört det kluckande ljudet av vattendroppar mot asfalt, men det gör jag inte. Shearwater fyller istället upp mitt huvud med en hjärtskärande historia om ensamhet, längtan tillbaka till gamla tider, gamla vänner som stadgat sig och känslan av att vara den som blev kvar.
Jag tycker om låtar som är som noveller. Shearwater har överlag ganska briljanta texter, och "Wedding Bells Are Breaking Up That Old Gang Of Mine" har den mest sentimentala och gråtmilda av dem alla.

"Went to see the new baby
And we smoked weed on the back porch
And lying on my back with the pool floatie
"Raining Blood" just thundering forth
I said, "What do you say
Your parents take your place for an hour?
We can drive downtown
To our old favorite place
Let the years just melt away
And find ourselves back where we were found"

There's not a soul down on the corner
And that's a pretty certain sign
That I shouldn't try
To play the reformer
Picking up pieces of that old gang of mine

But what would they say
If it went the other way
And we flew to today
Through ten years of time
They'd be ashamed
I'm so sure they'd be ashamed
At what I claim to be doing with my life
Now they're all paired off
And kissing the other half goodnight
And then falling deep into the same sleep
While walls and warm sheets shut out the light

And I'm the only one
At the top of my lungs
Who's still singing sweet adelines
They're all filled up
They don't need the love
That I'm bringing that old gang of mine
Not a soul down on the corner
They're all safe sitting down behind smooth sheets of glass
I guess it's not going to get any warmer
And I guess it's raining slow
Until it's raining fast"

Våren 2007 var en regnig vår.

Svammel: Jag minns mina loppisfynd och hur jag brukade ta på dem.

Jag var på loppisrunda i helgen, för första gången på mycket länge. Jag hade glömt bort hur roligt det kan vara, men nu, eftersom min vän Moa behövde ett bord och jag behövde en byrå, blev jag påmind om det. Bord eller byrå hittade vi förstås inte, men det hör ju nästan till. Istället köpte jag följande:

En praktisk frukostbricka (eftersom jag sällan äter frukost i köket utan föredrar att äta den i sängen med någon film på laptopen).
Mickey Newbury - Frisco Mable Joy - på vinyl, i toppskick. 20 kronor.
Mamas & The Papas - The Mamas & The Papas - på vinyl, i lite sämre skick, men fullt lyssningsbar. Också 20 kronor.
Boo Radleys - Wake Up! - på cd i bra skick. 15 kronor.
Madder Rose - Panic On - på cd i bra skick. Också 15 kronor.
Bo Widerberg - Erotikon - inbunden roman.
Homeros - Odyssén - pocket.
Jens Christian Gröndahl - Indiansommar - pocket.
James Joyce - Odysseus - pocket.
Erland Josephsson - Rollen - pocket.
Paul Auster - Illusionernas Bok - pocket.
Gunnar Ekelöf - Dikter - pocket.
Barbro Alving - Bang. Klipp Ur Nuets Historia - inbunden samling artiklar.

All in all, en bra dag. Inget av detta slår dock mitt absolut bästa loppisfynd genom tiderna; Alan Moores "Watchmen" för tio kronor på en loppis i Småland. Knappast i toppskick, men klart läsbar.

Vilket är Ditt största loppisfynd?

Film: He Died With A Felafel In His Hand.

Titel: He Died With A Felafel In His Hand
Regi: Richard Lowenstein
År: 2001
Land: Australien

Titeln är det första ni reagerar på, eller hur? Det var samma sak här. Men jag ska förklara den för er så vi kan släppa den sen. Den syftar alltså på en av huvudpersonens många lägenhetskompisar som i filmens inledningsscen hittas död med en falafel i handen. Och ja, jag har stavat den rätt.

Filmen, som är baserad på en roman av John Birmingham, följer Danny (Noah Taylor), en aspirerande författare, som skuldsatt och luspank flyttar från kollektiv till kollektiv på flykt undan kronofogden. Den ene sambon är konstigare än den andre - en sval kvinna med intresse för det ockulta, en ilsken socialist, en divig såpaskådis - och stackars Danny, som mest vill skriva Den Stora Romanen och spela "California Dreaming" på sin gitarr, blir hårt prövad.









Men glöm handlingen, den är inte viktig. Tydligen är boken (som jag inte läst, men verkligen vill läsa) mest en samling lösryckta texter om författarens märkliga roommates, och filmen är ungefär likadan. Det finns inte direkt någon dramaturgi att snacka om, och dramaturgi behövs inte heller. Det räcker gott och väl med att få lyssna på den smått fantastiska dialogen och titta på den härligt apatiske Danny, briljant spelad av Noah Taylor. Han är en sån där skådespelare som annars mest bara spelar biroller, men med ett speciellt fulsnyggt utseende som gör att man ändå minns honom. Som en ung Nick Cave med småskrynkligt ansikte.

Jag gillar verkligen den här filmen. Verkligen. Den inleds lite ryckigt och känns lite överdrivet absurd i några tidiga scener, men den tar sig snabbt. Dialogen är skön, karaktärerna är sköna (nya favoriten Romane Bohringer är rent av underskön!), humorn är skön. Jag föraktar egentligen sköna filmer. "Skön" är ett fånigt uttryck. Men jag kan inte riktigt beskriva detta på något annat sätt, och "He Died With A Felafel In His Hands" är skön i ordets allra mest positiva bemärkelse.

8/10

Tv: Pepp #5.

Californication

"Lost" ? Lessnade efter säsong ett. "Huff" ? Fångades inte av pilotavsnittet. Vetskapen om att serien lagts ner gjorde att jag inte orkade lägga ner tid på den. "Dexter" ? Såg fem avsnitt. Spännande, snyggt och välgjort, men engagerade mig inte tillräckligt mycket. "Heroes" ? Såg piloten. Borde uppskatta, eftersom jag är ett stort fan av allt som har med superhjältar att göra, men nej. Jag orkade inte bry mig om den heller.

Sedan jag gjorde mig av med min teve för några år sedan har jag blivit extremt kräsen vad gäller teveserier. När det saknas möjlighet att sjunka ner i soffan och bara slötitta, när man istället ser ett tv-avsnitt på samma sätt som man ser en film, vill man inte längre ödsla tid på något mediokert. Eller, som fallet för det mesta är, något som är bra men inte extraordinärt. "Lost", "Huff", "Dexter" och "Heroes" är säkert toppenserier allihopa, men jag ser hellre om avsnitt av mina verkliga favoriter, "Nip/Tuck" och "Six Feet Under". Jag umgås hellre med gamla etablerade vänner som jag känner väl, än låtsas vara intresserad av nya bekantskaper.

Kanske kan trenden vända med "Californication". Mycket talar för det. Jag är svag för historier om författare, och "Californication" kretsar kring den cyniske avdankade författaren Hank (David Duchovny - också ett gott tecken!) Hank är frånskild och lever ett ganska klassiskt sunkliv med mycket sprit och fruntimmer. Lite som Christian Troy i "Nip/Tuck", men mindre glamouröst, om jag hajat saken rätt.

Den stora grejen med "Californication", snackisen, är att Hank börjat blogga, och att detta därmed är den första tv-skildringen av en bloggare. Jaha. Om detta säger jag varken bu eller bä. Men jag har stora förväntningar på "Californication". Författare, cyniker, David Duchovny, alkohol, Natascha McElhone. Bäddat för succé.

Svammel: Betyg, ey?

Som ni kanske märkt avslutas mina recensioner numera med några siffor. Exempelvis har ju både Jens Lekmans "Night Falls Over Kortedala" och filmen "This Is England" belönats med varsin åtta. Många har mailat och frågat vad det här är för påhitt, och jag känner att jag måste förklara mig innan allt går fullständigt överstyr.

Jag kallar det för "betyg". Jag har infört detta för att förenkla för de människor som ser recensioner mer som konsumentinformation är skönlitterära upplevelser. Nu påstår jag inte att mina recensioner skulle vara särskilt litterära, eller ens välskrivna, men om jag någon gång skulle sväva ut ett långsökt resonemang och, gud förbjude, glömma bort att komma med ett omdöme, så finns den där lilla siffran längst ner att ta hjälp av.

Frågor på detta?

Musik: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala.

Artist: Jens Lekman
Titel: Night Falls Over Kortedala
Bolag: Service
År: 2007

Jens Lekman är tillbaka och jag insåg inte ens att jag saknat honom. Och jag trodde att jag var färdig, att jag klarade mig bra med mina Magnetic Fields och Jonathan Richman-skivor. Och så såg jag Jens igen på Accelerator, och den låga som en gång brunnit i mitt bröst för hans musik sprakade till men slocknade snabbt igen. Det var bra, riktigt bra, men det var inte vad det en gång varit. ”Friday Night At The Drive In Bingo” var en jättefin poppärla, men jag saknade den där Jens Lekmanska dramatiken, sorglig men insvept i varm finurlig humor som hindrar den från att någonsin bli riktigt betungande.
Och så kom det här. Och jag har svårt att finna ord.

Plötsligt minns jag bara allt så tydligt igen. Hösten 2003. ”I’ll come running with my heart on fire”. Tre personer i sängen, en som muttrar ”vad är det här för konstig musik?” och två som ler. ”Black Cab”, att döda partyn, ”Jag har saknat dig” och långa kramar, för mycket sprit i ett för snabbt tempo och allt var bara för att hitta någon att dela sitt liv med, och allt slutade bara med att man inte visste vem ens vän var längre, och Rocky Dennis dog innan han kunde komma med några svar. Det blev vinter och allt frös.

Våren 2004. Debutalbumets vår. Dansande till ”You Are The Light”. Motalas gator i ny träningsoverallsjacka och ”A Higher Power” i lurarna. Sprudlande glädje till ”Julie”, men med pizza istället för french fries at the dock of the bay, och med kall folköl och bearnaisesås istället för ketchup och majonnäs. Jens Lekman som soundtracket till den absolut bästa tiden i mitt liv. Och observera att jag inte skriver ”hittills”.

”Night Falls Over Kortedala” känns mer genomarbetad än debuten, vilket kan lura en att tro att den skulle ha förlorat lite av sin charmen. Så är dock inte fallet. Den är mer lekfull också. Låtarna är mer varierade, ofta lite gladare och med aningens mer temperamentsfulla rytmer i bakgrunden. I ”Sipping On The Sweet Nectar” anar jag Avalanches mer än någonsin, och då har de ändå alltid varit närvarande i Lekmans låtar.

För mig har hans texter alltid varit lika viktiga som musiken. Sorgliga, sentimentala, roliga och enkla att relatera till. Här är de bättre än någonsin. Små skrönor och betraktelser om vänskap, kärlek, längtan och nostalgi. Framförallt det där sista. Längtan och nostalgi. För mig är det vad hans musik alltid har handlat om. Varenda en av hans låtar är som små dagbokssidor målade i regnbågens alla färger.
Jag hoppas han fortsätter färglägga mitt liv länge till, och att han fortsätter att visa mig nya färger. Oavsett vilka toner de må gå i.

8/10

Litteratur: Mark Powers - Drafted.

Alan Moore har gjort det. Roland Emmerich har gjort det. Och nu gör Mark Powers det. "Gör vad?" undrar ni kanske nu, och svaret är: "Leker med tanken på hur ett utomjordiskt hot skulle kunna ena mänskligheten."

Det går inte riktigt att recensera inledningsnumret av en ny serietidning. Det är som att se första femton minuterna av en film och sedan döma helheten utefter det. Här är den liknelsen extra passande, eftersom första numret av "Drafted" påminner ganska mycket om inledningen till en film. Vi får i ett raskt tempo en hel mängd karaktärer presenterade för oss, i ganska övertydliga scener, fullpressade med information om vad det är för slags människor vi har att göra med. Det är den kaxiga kontorsråttan, det sympatiska butiksbiträdet, den envise presidenten, den döende samariten och hans vårdare... Lite för många för att man ska orka lägga dem på minnet, och presenterade i allt för skrattretande scener för att man ska kunna ta dem på allvar. Läs bara följande utdrag:

"It's time to be realistic Kris. You can't do this anymore."
"Do what? Lay in a hospital bed? You're damn right I can't do that, Colin."
"You know what I mean. You have cancer bud. Cancer! And yet you're running around like Mother Theresa, trying to save the world!"

Jag kan inte läsa dialogen utan att inombords höra den uppläst av Trey Parker och Matt Stone med överdrivet dramatisk musik i bakgrunden. När vi dessutom får scener där USA:s president Preston Walker håller brandtal som bemöts med jubel från alla övriga världsledare, och där Israeler och Palestinier ber sida vid sida, känns det nästan provocerande förenklande. Jag förstår att detta har skrivits med de bästa intentioner, men cynikern i mig vill bara hånskratta. Jag kommer fortsätta läsa "Drafted", men inte för den engagerande historien eller det fina budskapet. Utan för att det är en ofrivillig skrattfest, från pärm till pärm. Det är inget gott betyg.

Film: Vill se-listan.

Listan uppdateras då och då.

Akira
All Or Nothing
Apocalypse Now
Backwoods
Bang, Bang... You're Dead
Black Sheep
Blow Up - Förstoringen
Bob Roberts
Brazil
Captain America 2 - Death Too Soon
Christmas In August
Comic Book: The Movie
Damnation
Darkman
Dead Meat
Death Wish
Death Of A President
Det Grymma Kriget
Det Vilda Gänget
Direktören För Det Hele
Dirty Filthy Love
Dirty Harry
Election
En Satans Eftermiddag
Fanny Och Alexander
Festen
Flykten Mot Frihet
Fruar Och Äkta Män
Funny Bones
Förälskad, förvirrad
Glengarry Glen Ross
Grace Is Gone
Hata Göteborg
Have Sword, Will Travel
Hedwig And The Angry Inch
Himmelska Dagar
Historier Från Tunnelbanan
I Really Hate My Job
In The Bedroom
Jindabyne
Katastrofplats Houston
Lantana
Last Resort
Lite på Mr. Reliable
Love & Pop
Man Bites Dog
Manson
May
Mr. Stitch
Människor Imellan
Natten Har Sitt Pris
New York Stories
Noll Att Förlora
Paper Moon
Paris, Je T'aime
Planet Terror
Quills
Rum För Obemärkt
Samurai X: Trust & Betrayal
Sexy Beast
Sophie Scholl - Den Sanna Historien
Straw Dogs
Suburbia
Surviving Desire
The Amareurs
The Anatomy Of Evil
The Devils Backbone
The Good Girl
The Great New Wonderful
The Heart Is Deceitful Above All Things
The Island Of Dr. Moreau
The New World
The Reckoning - Domens Dag
The Rutles 2
The Secret Life Of Words
Totally F***ed Up
Uppgörelsen
Vargtimmen
Venus
Waitress
Willard
Wristcutters: A Love Story
Äppelkriget
Återkomsten

Film: This Is England.

Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2007
Land: England

Jag går väldigt lätt upp i saker och ting. När jag såg filmaffischen till ”This Is England” första gången – Ben Sherman-skjortorna, Fred Perry-pikéerna, Doc Martens-kängorna, och så den där fantastiska ungen som såg ut som en blandning mellan The Butcher Boy och huligangrabben i den där gamla Audio Bullys-videon – förstod jag direkt att det har måste vara något alldeles extra. Jag kände dessutom igen regissörens namn. Shane Meadows. En stunds googlande följde, och jag insåg att det var han som gjort den där hämnarfilmen ”Dead Mans Shoes” jag varit sugen på att se ett tag. Nu började jag inse, utan att någonsin ha sett något karln gjort, att Shane Meadows var någon man borde hålla ögonen på.

Och höll ögonen på honom, det gjorde jag. Jag har nu sett alla hans långfilmer utom ”Twenty Four Seven”, och nog är Shane Meadows en regissör att hålla ögonen på alltid. Men det känns som om det är först nu hans historia börjar på allvar. De första filmerna känns lite trevande, lite ogenomtänkta. I ”A Room For Romeo Brass” och ”Once Upon A Time In The Midlands” var kasten lite för tvära mellan humorn och svärtan för att det riktigt skulle fungera, vare sig som komedi eller drama. I ”Dead Mans Shoes” hittade han ända fram och levererade en film som var konsekvent, våldsam, stenhård och skoningslös. Och nu är det alltså ”This Is England” han är aktuell med.

Och det är kul att kunna konstatera att det är en alldeles förträfflig film. Unge stjärnskottet Thomas Turgoose spelar Shaun, en ledsen tolvåring vars pappa omkommit i Falklandskriget. På väg hem efter en bedrövande skoldag med spott och spe, möter han ett sympatiskt gäng skins, ledda av Woody (Joseph Gilgun). De tar Shaun under sina vingar, rakar hans huvud och förser honom med Ben Sherman-skjorta och hängslen. Allt är frid och fröjd tills den dag tidigare gängmedlemmen Combo (Stephen Graham) släpps ut från fängelset. Combo är en annan sorts skinhead, en med politisk agenda, och hans närvaro splittrar gänget. Shaun väljer Combos sida, hamnar i dåligt sällskap och plötsligt är inte allt frid och fröjd längre.

Det är en gripande historia som berättas, och den berättas skickligt. Snyggt, rakt på sak och utan krusiduller. Det är inte en vidare subtil film, men det behöver den inte heller vara. Som tidsdokument är det klockrent. Jag har inte varit i England, och framförallt inte på 80-talet, men allt känns trovärdigt, och modet är toksnyggt. Skådespeleriet är också av högsta klass. Turgoose är rörande och rar, Gilgun är charmerande som sympatisk lad och Vicky McClure är jättecool i sin Fred Perry-piké. Men mest minnesvärd är nog ändå Graham. Hans porträtt av Combo, en otäck typ som slits mellan sina aggressioner och sin vilja att vara en hygglig kille, är stundtals så intensiv att man nästan fruktar att han ska sträcka ut armen och slita in en i filmen.

Turgoose, Gilgun, McClure och Graham är med andra ord även de namn att hålla ögonen på i framtiden.

8/10

Just nu #1. It's a gubby-gubb world.

Ett nytt inslag som jag tänkt ska vara återkommande här på bloggen är "Just nu"; en kort sammanfattning av vad jag ägnar min fritid åt just nu. Just nu som i de senaste dagarna alltså. Den här veckan har jag, kulturellt, har försökt spendera väldigt långt från samtiden. Det har blivit en hel del gubbrock, varvat med filmer och romaner om amerikanska landsbygden.











Musik: The Waterboys - Fisherman's Blues

Köpte den här skivan någon gång i sommeras, men lyssnade inte så mycket på den. Nu, i höstrusket, känns det lämpligare med lite episk irländsk folkrock. Ja, jag vet, det låter som något som aldrig någonsin skulle kunna kännas lämpligt såvida man inte är nere med U2 och The Pogues, och ja, ofta är "Fisherman's Blues" pompös och pretentiös lång bortom gränsen för det smakfulla. Men det spelar ingen roll. Det är ändå en ganska fantastisk skiva. Framförallt älskar jag "And A Bang On The Ear", Mike Scotts muntra men sentimentala kärleksförklaring till gamla flickvänner. Den gör mig alldeles upprymd och har gått varm i cd-spelaren hela veckan.











Film: Dogville

Äntligen har jag då sett Lars Von Tries mästerliga "Dogville". Den var faktiskt ännu bättre än väntat. Snygg, välspelad, välskriven och mångbottnad. På IMDB nämnde någon att den lämnar en med känslan av att ha plöjt igenom en riktigt lång, engagerande roman, och det kan jag skriva under på. Eftersom jag tycker om teater (även om jag besöker den pinsamt sällan) hade jag på förhand inga problem med den sparsamma scenografin. Nu i efterhand är jag överväldigad. Det är nästan så att jag önskar att alla filmer såg ut så här, men kritsteckshus och rangliga träplank. Mer behövs verkligen inte, det räcker gott och väl för att etablera en speciell och intensiv atmosfär, där känslan av olust växer sig starkare och starkare för varje minut, från de smått trivsamma inledningsscenerna till det djävulska slutet.

Litteratur: Harper Lee - To Kill A Mockingbird

Harper Lee har intresserat mig ända sedan jag såg "Capote". En helt okej film, men inget mästerverk. Framförallt hade velat sett mer av Catherine Keener som nämnda Harper Lee, en karaktär som upplevdes som ganska flyktig i filmen. Hursomhelst, "To Kill A Mockingbird" var det ja, den enda roman Lee författade (vissa hävdar förvisso att det i själva verket var Truman Capote som skrev den, men det är en annan historia). Jag har kommit halvvägs och tycker mycket om det jag har läst.
Den börjar som en ganska godmodig uppväxthistoria om pojkflickan Scout och hennes bror Jem, deras far Atticus och de excentriska människorna i deras hemstad Maycomb. När fadern, som är advokat, tar sig an ett fall där en svart pojke anklagas för våldtäkt på en vit flicka, visar de tidigare så vänliga grannarna sina vargtänder, och "To Kill A Mockingbird" blir en roman om rasism, och om att stå upp för det man tror på hur hårt motvinden än må blåsa. Det är en berättelse som faktiskt har en hel del gemensamt med "Dogville", såväl tematiskt (oskuldsfulla människor som sakta men säkert påtvingas omvärldens fasor) som miljön (inskränkt amerikansk småstad under depressionen). Riktigt hemskt har det inte blivit såhär långt. Även i de mer dramatiska scenerna finns det inslag av småfinurlig humor som ibland funkar jättebra, men ibland får mig att himla med ögonen och tänka "Oprah". Men Oprah eller ej, det här är, så här långt, en vacker, välskriven och väldigt fängslande roman. Jag har halva boken kvar, och säkert en hel del dramatik att vänta.

Film: Strangers With Candy

Titel: Strangers With Candy
Regi: Paul Dinello
År: 2005
Land: USA

Få saker är så tacksamma att skämta om som riktigt trasiga människor. Exempelvis är ju Will Ferrell aldrig så rolig som när han spelar nergången, besegrad och totalt sänkt. Se sammanbrottsscenerna i "Anchorman". Se honom som alkad och nerpissad konståkare i "Blades Of Glory". Så. Nu fattar du hur jag menar.

”Strangers With Candy” (baserad på en tv-serie med samma namn) är full av den sortens människor. Bara filmens huvudperson, Jerri Blank (Amy Sedaris), är i sig mer förstörd än de flesta. En fyrtioårig före detta missbrukare straight outta ”Kvinnofängelset”, som i ett försök att styra upp sitt liv börjar om från den punkt där de började gå snett; High School. Ska hon accepteras av de andra studenterna, studenter hon är gammal nog att vara mamma till? Och ska hon lära sig någonting om livet på kuppen?

”Strangers With Candy” känns som om den hade kunnat spelas in för tjugo år sedan. Det finns något i både humorn, historien och scenografin som påminner mig om 80-talsfilmer av den typen som Tv3 och Kanal 5 brukar sända sent på nätterna. Jag vet inte om det är avsiktligt eller inte. Jag vet inte om ”Strangers With Candy” är den smartaste film jag någonsin sett, eller bara fruktansvärt korkad. Ojämn är den om inte annat, vilket mest beror på att huvudpersonen är så oerhört irriterande, och sällan på ett särskilt underhållande vis. Amy Sedaris är inte särskilt rolig, av samma anledningar som SVT-karaktären Sally Santesson inte är rolig. Tycker man om när folk ser tokroliga ut skrattar man sig säkert fördärvad åt henne, men om man tillhör den kategori människor som lessnade på Mr. Bean när de inträdde i puberteten roas man nog mindre av överbett, dålig hållning och plirande ögon.

Nej, filmens verkliga behållning är Stephen Colbert som den neurotiske, homosexuelle och nyfrälste naturvetenskapsläraren Chuck Noblet. Jag har älskar karln sedan jag såg mina första "The Colbert Report"-klipp på YouTube (gör dig själv en tjänst och kika på det, det är oerhört skojigt) och här stjäl han varenda scen han är med i. Roligast är han när han går fullständigt bananas och får nervösa sammanbrott, vilket han tack och lov får mest hela tiden.

"Maybe there is still some hope?" säger en student försiktigt till Colbert sedan det framgått att de omöjligtvis kan vinna en skoltävling de deltagit i. Colbert tittar upp från sin kateder med ögonen brinnande av hat och fräser teatraliskt;
"Hope? You fool! Don't you know death when you see it!? I'm being punished. You have no idea of the terrible things I have done. CURSE GOD AND DIE!"
Det är en replik så bisarr att den inte kan vara annat än improviserad. Det är också något av det roligaste jag har sett, någonsin. Det är en scen som varar i någon minut, och det är faktiskt värt att genomlida Amy Sedaris flåsiga grimaserande enbart för den korta stunden av komisk briljans.

Svammel: Sorg och saknad.

Solen skiner utanför kontorets fönster, men det är mycket som är nattsvart just nu. Döden härjar omkring lite extra mycket just nu, tycks det. Goda vänner sörjer och empatisk som jag är sörjer jag med dem.

Mitt i allt detta nås jag, via fina popbloggen Let's Pretend We're Bunny Rabbits , av beskedet att norske singer-songwritern St. Thomas har avlidit. Inte en artist som är särskilt välrepresenterad i skivsamlingen, men de två låtar jag hört ("Oh I Have Left The Ground" och "Cornerman") är fantastiska små stycken, som Neil Young men mjukare och mer melodiöst.

En låt med titeln "Oh I Have Left The Ground" känns väldigt passande idag. Jag hoppas jag hittar den i samlingen när jag kommer hem.

Film: The Simpsons Movie.

Titel: The Simpsons Movie
Regi: David Silverman
År: 2007
Land: USA

Hur de mäktiga har fallit. "Simpsons" var för några år sedan den minsta gemensamma nämnaren för mig och mina vänner. Hur olika vi än var i övrigt kunde vi alltid enas om att Simpsons var Guds gåva till mänskligheten, att Homer var världens bästa pappa, att Ralphs repliker var de roligaste, att avsnitten om Maggies födelse fick oss att gråta och så vidare och så vidare in i evigheten, amen. Sedan ett par år tillbaka är så inte längre fallet. Simpsons är helt enkelt inte lika roligt längre. Och det beror inte på att man tröttnat. De gamla episoderna, de håller fortfarande. Men det nya materialet är på tok för tunnt. Det går längre tid mellan skämten, och när de kommer är de inte lika vassa som de en gång var. "South Park" har höjt ribban för vad en tecknad komediserie får och bör driva med, och Simpsons vågar inte närma sig deras höjder (eller sjunka lika lågt, beroende på hur man väljer att se det.) Det är ingen revolutionernade nyhet jag kommer med, men så är det. Och det är inget fel på kontrasten i sig. Simpsons är en snällare serie, och bör fortsätta vara det. Ingen skulle bli gladare av att se Flanders som pedofil, se Bart uppmana till folkmord eller, för att ta ett skruvat exempel från filmen, se Homer idka tidelag med Spider-Pig. Den humorn är jätterolig i "South Park", men skulle kännas helt fel här.

Kanske borde skaparna släppa taget, inte nödvändigtvis om Springfield, men om den gula familjen som serien sedan starten kretsat runt? Alla historier om dem är redan berättade och skämten känns utnötta. Det är bifigurerna som stjäl showen numera, och jag för min del skulle gärna se att de fick större utrymme. Ge oss en episod om Otto, berätta mer om Carl och Lenny, släpp in oss i Ralphs skruvade hjärna!

Det är här filmens stora problem ligger. De repliker som framkallar de största asgarven är de som bifigurerna står för. Och de är allt för få. När familjen dessutom, ganska tidigt i filmen, lämnar Springfield för Alaska blir det faktiskt olidligt uppenbart att Bart, Homer, Marge, Lisa och Maggie inte själva kan bära upp en film. Roligt är det, men finessen saknas. Majoriteten av skämten är av halka på bananskal-typen, och när de glider tillbaka till sina satirrötter saknas den där riktiga udden. Det är något som är övergripande för hela filmen. Det är småkul och mysigt hela tiden, underhållen blir man, men något saknas: de stora gapskratten.

Musik: En låt #24.

The Radio Dept. – Bachelor Kisses

Eureka! En gåta är löst, en gåta jag grubblat på i snart fyra år. En gåta som lyder: ”Vilket är bandet vars musik framkallar nästan exakt samma känslor som Radio Dept.? Samma odefinierbara känsla av saknad men också glädje, samma känsla som i andra sammanhang skulle kunna kallas för bitterljuv men som här är för stark för att riktigt kunna uttryckas så enkelt?”

Svaret (som nu framgår med sådan tydlighet att jag känner mig som en idiot) är naturligtvis Go-Betweens. Det krävdes en Radio Dept.-cover av en av deras allra finaste låtar för att jag skulle inse det. "Bachelor Kisses" är i melodi och stämning trogen originalet, men har Radio Depts omisskänliga ljudbild. Det låter förkrossande bra, och får mig att förälska mig i både Go-Betweens och Radio Dept. på nytt, som om jag hörde dem för första gången.

Låten går att ladda ner här. Gör det.

Film: Once Upon A Time In The Midlands.

Titel: Once Upon A Time In The Midlands
Regi: Shane Meadows
År: 2002
Land: England

En bakfull Robert Carlyle vaknar upp framför teven och ser en friande Rhys Ifans få nobben i en direktsänd talkshow. Den nobbande, Shirley Henderson, är Carlyles ex och mamma till hans dotter. Uppmuntrad av det han just sett lämnar han sitt kriminella liv i Glasgow och återvänder till småstaden för att försonas. Men att konkurera ut den fumlige Rhys Ifans visar sig vara lite svårare än han tänkt sig.
Så inleds en engagerande, men väldigt märklig och splittrad film. Den vill vara lite mer än den förmår, och kasten blir lite väl tvära mellan smutsig socialrealism, sötsliskig familjefeelgood och putslustig westernparodi. Det sistnämnda känns ganska ansträngt, som en gimmick som borde ha kastats bort vid klippbordet. "Hot Fuzz" lyckades bra med att ta en genre (polisaction) och placera den i en ovanlig omgivning (brittiska landsbygden). Här märks westerninfluenserna mest i ett fåtal kameravinklar och i den påklistrade spaghettimusiken i bakgrunden. Det känns helt enkelt malplacerat på fel sätt.

Men det finns mycket att gilla också. Jag uppskattar det faktum att det är en relativt optimistisk film. Det är brittisk arbetarklass, folk är bleka och har fula kläder, det är grått och skitigt. Men för den sakens skull känns ingenting hopplöst. Karaktärerna är underbara. Jag har aldrig fastnat för Rhys Ifans tidigare, men här är han verkligen jättebra som godhjärtad byfåne driven till destruktiva handlingar. Carlyle är naturligtvis briljant han också; långhårig, sluskig och halvfarlig. Han spelade en liknande roll med bravur redan i "Trainspotting". Här är han lite snällare, en antihjälte som man inte vet om man ska älska eller hata. Kathy Burke glänser också i en viktig biroll.

"Once Upon A Time In The Midlands" är absolut en sevärd film. Shane Meadows borde bara ha valt vilket ben han ville stå på. Konsekvens Shane, konsekvens.

Musik: Missing in action.

Hur kunde det hända, hur kunde det ske? Ena stunden fanns du där, nästa sekund var du borta. Försvunnen. Som om du aldrig existerat. Det känns tomt nu. Det finns ett hål där du brukade stå, ett tomrum.

Det är ovissheten som är värst. Jag vet att jag förmodligen aldrig ser dig igen, men inom mig slutar jag aldrig hoppas. Det otroliga kan hända. En dag ligger du kanske bara där, mitt framför ögonen på mig, som om allt bara varit en mardröm. Och då ska jag plocka upp dig, och jag ska varsamt lägga in dig i cd-spelaren och jag ska uppskatta dig som jag aldrig riktigt tog mig tid att uppskatta dig medan du var här.

Jag saknar dig, Sagor & Swings "Allt Hänger Samman".
--
Skivan försvann i flytten från Mälarhöjden till Sundbyberg. Om någon har ett exemplar av den, eller vilken Sagor & Swing-skiva som helst, att sälja för en någorlunda billig penning blir jag en lite lyckligare människa. Jag hade faktiskt planer på att samla på mig så mycket av Häpna-katalogen jag bara kunde komma över, men efter det här bakslaget vet jag inte om jag orkar fortsätta.
Inte utan Er hjälp.

(Offert kan mailas till nillas_s (a) hotmail.com)

Konst: Alasdair Macleans klotter.

Vissa arbetsdagar är så enformiga att en kaffering i ens anteckningsblock kan uppta hela ens medvetande. Där, bland hastigt nerkladdade telefonnummer, felstavade namn, att göra-listor och sifferkombinationer som säkert var jätteviktiga när de skrevs ner men som en timme senare inte betyder ett skvatt, blir det stor konst. Det enda betydelsefulla i en värld av nonsens. Mina anteckningsblock är fulla av det. Kaffeplumpar dekorerade med seriefigurer, skrikande ansikten och allmänt krimskrams tar upp mer utrymme än den "viktiga" information de egentligen är avsedda för.

Till min stora glädje ser jag nu att min hjälte Alasdair Maclean, sångare i Clientele, är likadan. Han beskriver dessutom det hela med mer poetisk precision än jag är kapabel till. Jag citerar:

At work, in the late 1990s, I would attend several weekly meetings during which the window caught my full attention, Soho Square's gardens murmured in the breeze, and I would... drift away a little. Soon a sharp question about "batches" or "output" or something would be barked in my direction and I would hit the earth with a thump. The remainder of the time I half-listened and half-doodled, hiding my notebook from those traitorous colleagues who might snitch on me and expose my lack of attention to our Great Leader.

For some reason I kept the notebook; I re-found the doodles today, 10 years later, and stuck them together into a collage. I feel I have reclaimed some of my wasted time, or at least condensed a load of stupid shit I went through on to a page. It's a bit like the Surrealist exquisite cadaver game, except with a mysterious leaden weight of boredom crushing your mind into a pancake. I suggest anyone who reads this and works for an honest living does the same, using the stains of spilt coffee, biro marks, a scalpel and some glue, and whatever bizarre images pop into their head whilst they traverse the
psychological Himalayas of boredom during a business meeting. We could invent a new, truly democratic art movement.

Alasdairs kontorskonst hittar ni på hans blogg, From Brighton Beach To Santa Monica . Jag hoppas på fler verk i framtiden, och den dag jag själv får fatt i en scanner ska jag nog kunna bjuda på några av mina egna. Om inte annat så för att det känns ganska lockande att delta i Alasdairs demokratiska konströrelse.

Mode: Felt-koftan.

Koftan från omslaget till Felts "Let The Snakes Crinkle Their Heads To Death".



























Jag vill ha den.

Musik: En låt #23.

Beat Happening - Indian Summer

Vi skriver idag första september. Utanför mitt fönster skiner solen, men särskilt mycket värme skänker den inte, bara ljus. Det blev ingen sommar i år, och nu när hösten kommit dragande med en alldeles brutal köldknäpp tvingas man inse att det troligtvis inte blir någon indiansommar heller. Ingen frukost på kyrkogården, ingen picknick på vilda bär och french toast. De varma dagarna infann sig någon annanstans.

Lyckligtvis kan man lyssna på en av Beat Happenings allra bästa låtar precis när som helst, oavsett årstid. Och om så snön regnet faller vågrätt utanför fönstret eller drivisen knackar på dörren så kommer solen att skina i exakt tre minuter och fem sekunder.

Men att vara tvungen att vänta till nästa sommar för en chans att få höra "Indian Summer" från en sprucken högtalare i gröngräset en tidig lördagsförmiddag, det smärtar en del.

Låten finns på Beat Happenings andra skiva, "Jamboree" från 1988. Knappt tjugofyra minuter lång, men varenda sekund är alldeles briljant, spartansk pop som bara måste upplevas. "Indian Summer" är bara näst bästa låten, men motiverar ändå alldeles ensam ett köp. Men det har jag nämnt tidigare.

Eftersom mina skivor ligger nerpackade i bananlådor just nu har jag inget smakprov att bjussa på. Men en cover av "Indian Summer" går att ladda ner här. Den är nästan lika fin som originalet, men mindre somrig och skramlig.