Film: Watchmen.

Min entusiasm inför "Watchmen"-filmen har gått i vågor. Till en början var jag starkt skeptisk. Serien är en stor favorit. Den drabbar mig varje gång jag läser den. Dels uppskattar jag hantverket, det otroligt välskrivna och genomtänkta manuset, de lika detaljerade illustrationerna, hur konsekvent och trovärdigt allt känns, hur allt hänger samman. Men det finns också passager som talar till mig personligen, som drabbar mig på ett rent känslomässigt plan. Att överföra allt detta till rörliga bilder kändes som ett projekt dömt att misslyckas, tills jag såg trailern. Den lovade ju onekligen gott.

Sedan dess har jag pendlat mellan febrig förväntan och nära nog likgiltighet. Och igår besökte jag alltså biografen. Är jag nöjd? Ja. Jo. Det är en värdig adaptation, helt klart. Inte perfekt, men det hade jag inte heller väntat mig. Det finns inte plats för alla Alan Moores idéer i en film på cirka tre timmar, en hel del har hoppats över, en del har skrivits om och förenklats, en hel del snabbspolas förbi. Förmodligen kommer den funka än bättre i den förlängda DVD-versionen jag anar i horisonten - kanske inte som film, men som adaptation.

Jag oroade mig rejält för castingen, men den fungerade faktiskt över förväntan. De flesta skådespelarna är ganska porträttlika sina förlagor. Mest positivt överraskad blev jag av Patrick Wilson som Dan Dreiberg/Nite Owl. Jag såg ingen likhet före filmen, nu gör jag det definitivt. Att Jackie Earl Haley skulle vara en lysande Rorschach tvivlade jag aldrig på.

Mina enda större problem med filmen handlar egentligen om regin. Zack Snyder har en förkärlek för slow-motion, för polish och våld i överflöd. "Watchmen" är en våldsam serie som blivit en onödigt våldsam film. När Nite Owl och Silk Spectre behöver lätta på trycket i serien gör de det i ett relativt oskyldigt gatuslagsmål. Här frossas det i inzoomningar på knäckta ben och metallpålar genom halsar. Inget allvarligt, men ganska irriterande. Hur "Watchmen" kunnat bli med en mer avslappnad regissör, säg David Fincher, det kan man bara drömma om.

Film: Little Children.

Titel: Little Children
Genre: Drama
Regi: Todd Field
Land: USA
År: 2006

Du vill se en skildring av det helvetiska ickelivet i den amerikanska medelklassförorten? Du tycker "Me And You And Everyone We Know" är för sötsliskig och "Happiness" för cynisk? Enter Todd Field, med den gyllene medelvägen, i form av "Little Children", en film med vänsterprassel, desperata hemmafruar, masturberande kontorsråttor, pedofiler och vanligt folk. En mörk och kall film, men med befriande utbrott av småputtrig humor som kontrast till alla hemskheter. Starka skådespelarprestationer av Kate Winslet och Patrick Wilson, men det är Jackie Earle Haleys plågade pedofil man minns.

7/10