Film: Watchmen.

Min entusiasm inför "Watchmen"-filmen har gått i vågor. Till en början var jag starkt skeptisk. Serien är en stor favorit. Den drabbar mig varje gång jag läser den. Dels uppskattar jag hantverket, det otroligt välskrivna och genomtänkta manuset, de lika detaljerade illustrationerna, hur konsekvent och trovärdigt allt känns, hur allt hänger samman. Men det finns också passager som talar till mig personligen, som drabbar mig på ett rent känslomässigt plan. Att överföra allt detta till rörliga bilder kändes som ett projekt dömt att misslyckas, tills jag såg trailern. Den lovade ju onekligen gott.

Sedan dess har jag pendlat mellan febrig förväntan och nära nog likgiltighet. Och igår besökte jag alltså biografen. Är jag nöjd? Ja. Jo. Det är en värdig adaptation, helt klart. Inte perfekt, men det hade jag inte heller väntat mig. Det finns inte plats för alla Alan Moores idéer i en film på cirka tre timmar, en hel del har hoppats över, en del har skrivits om och förenklats, en hel del snabbspolas förbi. Förmodligen kommer den funka än bättre i den förlängda DVD-versionen jag anar i horisonten - kanske inte som film, men som adaptation.

Jag oroade mig rejält för castingen, men den fungerade faktiskt över förväntan. De flesta skådespelarna är ganska porträttlika sina förlagor. Mest positivt överraskad blev jag av Patrick Wilson som Dan Dreiberg/Nite Owl. Jag såg ingen likhet före filmen, nu gör jag det definitivt. Att Jackie Earl Haley skulle vara en lysande Rorschach tvivlade jag aldrig på.

Mina enda större problem med filmen handlar egentligen om regin. Zack Snyder har en förkärlek för slow-motion, för polish och våld i överflöd. "Watchmen" är en våldsam serie som blivit en onödigt våldsam film. När Nite Owl och Silk Spectre behöver lätta på trycket i serien gör de det i ett relativt oskyldigt gatuslagsmål. Här frossas det i inzoomningar på knäckta ben och metallpålar genom halsar. Inget allvarligt, men ganska irriterande. Hur "Watchmen" kunnat bli med en mer avslappnad regissör, säg David Fincher, det kan man bara drömma om.

Film: The Curious Case Of Benjamin Button.

Jag har egentligen inte så mycket annat att säga än att det var en bra film, och att Kerstin Gezelius recension i DN är väldigt träffande. Det känns, precis som hon skriver, som om regissör och manusförfattare haft helt olika ambitioner med filmen. Edgy, hyperestetiskt kärleksdrama kontra sötsliskig sentimental kvasifilosofi. Resultatet är en blanding av "Forest Gump" och "Big Fish", och funkar alltså helt okej.

Film: Retro. Som i "bra".

Kanske är det för att både "Zodiac" och "No Country For Old Men" utspelar sig i dået (60/70-talet respektive 80-talet) som de får mig att tänka på svunna tiders filmer inom kriminalgenren, det är ju helt klart en teori. Men det är nog faktiskt att förenkla lite. Det finns ju så mycket annat här; tempo, klippning, Skådespeleri (med stort S!) och, kanske framförallt, scenografin. Båda filmerna är extremt snygga, på ett naturalistiskt vis. Inga skrytscener, bara en väldigt, väldigt stark närvarokänsla, så stark att man nästan kan känna lukten av krut i "No Country..." eller den där speciella, småunkna doften av tidningsredaktion (kallnat kaffe och trycksvärta) i "Zodiac".

Det är två väldigt lika filmer, ändå väldigt olika. Båda fokuserar på psykotiska mördare och de människor de jagar och jagas av, båda är mörka, realistiska och behagligt befriade från ironi och andra distraherande inslag. Bröderna Coens "No Country For Old Men" har dock något fler klassiska thrillerscener, fler shootouts och mer våld. Javier Bardem är sällsynt skrämmande och hänsynslös som Anton Chigurh, psykopaten som jagar Llewelyn Moss (kärvt spelad av doldisen Josh Brolin). Tommy Lee Jones spelar som vanligt åldrad snut i mördarens spår, dock, för omväxlings skull mer melankolisk än macho.

"No Country For Old Men" är tveklöst en bra film, till och med mycket bra. Men det handlar mer om skådespeleriet och hantverket än om den historia som berättas. Jag finner mig aldrig riktigt engagerad i Llewelyn Moss öde och bryr mig aldrig särskilt mycket om vem som i slutändan ska få fatt i den väska med pengar som hela jakten kretsar kring.














"Zodiac" engagerar destå mer, vilket är märkligt eftersom det borde vara tvärtom. "Zodiac" är betydligt pratigare, nittio procent av filmen måste bestå av scener från redaktionsmöten, telefonsamtal, briefings på polisstationen, och så vidare och så vidare. Huvudkaraktärerna är dessutom sällan i någon direkt fara, vilket dessutom borde förta en del av spänningen. Ändå blev jag fullständigt uppslukad av den. Jag har svårt att förklara varför. Den inspirerade castingen? (Robert Downey Jr som försupen kriminalreporter i gubbkeps och skägg, Mark Ruffalo som polis, Jake Gyllenhaal som nördig serietecknare som jönsar runt på tidningsredaktionen på bästa Peter Parker-manér) De snygga kläderna? Fotot? Jag kan inte förklara. Och där någonstans ligger den verkliga storheten i den här filmen. För även om den blir något seg den sista halvtimmen (Jake Gyllenhaals karaktär är inte intressant nog att bära filmen på egen hand) så är det helthetsupplevelse som jag köper rakt av. Närvarokänslan är total, i varje scen, i varje replik. Det är sällan jag upplever det i en thriller. En stor anledning till detta tror jag är att vi i "Zodiac" främst följer människor som, precis som vi tittare, följer morden på avstånd. Det är en detektivgåta som vi får följa skrivbordet och biblioteket snarare än från första parkett, och att det ändå blir så pass spännande är ett mindre underverk. Snyggt jobbat av Fincher. Så snyggt att vi kan släppa "Panic Room"-fiaskot nu.

Nu återstår bara frågan; vem vinner i en fight - Anton Chigurh eller The Zodiac?

Zodiac - 8/10
No Country For Old Men - 7/10