Film: Pepp #18.

Det här gör mig lite glad. En dokumentär om serieförfattaren Warren Ellis. Warren Ellis är ju det nya svarta. Eller, den nya Alan Moore åtminstone. Hans "Transmetropolitan" hör till det bästa jag någonsin läst, och även om inte allt han skrivit når upp till samma höga nivå är det aldrig sämre än väldigt intressant och underhållande.

Film: Watchmen.

Min entusiasm inför "Watchmen"-filmen har gått i vågor. Till en början var jag starkt skeptisk. Serien är en stor favorit. Den drabbar mig varje gång jag läser den. Dels uppskattar jag hantverket, det otroligt välskrivna och genomtänkta manuset, de lika detaljerade illustrationerna, hur konsekvent och trovärdigt allt känns, hur allt hänger samman. Men det finns också passager som talar till mig personligen, som drabbar mig på ett rent känslomässigt plan. Att överföra allt detta till rörliga bilder kändes som ett projekt dömt att misslyckas, tills jag såg trailern. Den lovade ju onekligen gott.

Sedan dess har jag pendlat mellan febrig förväntan och nära nog likgiltighet. Och igår besökte jag alltså biografen. Är jag nöjd? Ja. Jo. Det är en värdig adaptation, helt klart. Inte perfekt, men det hade jag inte heller väntat mig. Det finns inte plats för alla Alan Moores idéer i en film på cirka tre timmar, en hel del har hoppats över, en del har skrivits om och förenklats, en hel del snabbspolas förbi. Förmodligen kommer den funka än bättre i den förlängda DVD-versionen jag anar i horisonten - kanske inte som film, men som adaptation.

Jag oroade mig rejält för castingen, men den fungerade faktiskt över förväntan. De flesta skådespelarna är ganska porträttlika sina förlagor. Mest positivt överraskad blev jag av Patrick Wilson som Dan Dreiberg/Nite Owl. Jag såg ingen likhet före filmen, nu gör jag det definitivt. Att Jackie Earl Haley skulle vara en lysande Rorschach tvivlade jag aldrig på.

Mina enda större problem med filmen handlar egentligen om regin. Zack Snyder har en förkärlek för slow-motion, för polish och våld i överflöd. "Watchmen" är en våldsam serie som blivit en onödigt våldsam film. När Nite Owl och Silk Spectre behöver lätta på trycket i serien gör de det i ett relativt oskyldigt gatuslagsmål. Här frossas det i inzoomningar på knäckta ben och metallpålar genom halsar. Inget allvarligt, men ganska irriterande. Hur "Watchmen" kunnat bli med en mer avslappnad regissör, säg David Fincher, det kan man bara drömma om.

Film: Who watches the Saturday morning cartoon Watchmen?

Ikväll har "Watchmen" smygpremiär i Stockholm, men jag är inte där. Förmodligen kommer jag inte att se den omstridda filmatiseringen av Alan Moores klassiker förrän tidigast nästa helg. Det känns okej. Jag vet att jag inte kan förvänta mig annat än Hollywood. Förhoppningsvis är den ändå något mer vuxen än vad spoofen nedan antyder.

Film: Pepp #12.

Watchmen

Trailer finnes här.

Och nej, jag tror inte detta kommer i närheten av serieoriginalet, på något plan. Jag menar, en av många anledningar till att "Watchmen" är en av de viktigaste, märkligaste, och mest unika grafiska romanerna någonsin, är ju att Alan Moore här utnyttjade just seriemediet på ett sätt som aldrig tidigare (eller efter, för den delen) gjorts. Filmen, hur bra den än må bli, kan aldrig bli samma milstolpe inom sitt medium.

Och ja, Zach Snyder kommer ju säkert att ha varit tvungen att mörda hur många darlings som helst för att få ner filmen till rimlig längd. Karaktärerna kommer att kännas ihåligare, små detaljer som gjorde Moores serieuniversum så realistiskt kommer att gå förlorade, perfektion och djup kommer säkerligen att ersättas av slarv och yta. Och Nite Owls och Silk Spectres kärlekshistoria, en av de mest rörande som någonsin gestaltats i serieform, vad händer med den?

Det spelar ingen roll. Att se dessa karaktärer (som jag hatar och älskar och relaterar till med samma passion) röra sig, väsa fram ilskna repliker och spränga saker i luften, det får håret på mina armar att ställa sig i givvakt. Det här mina vänner, blir maffigt. Ord som "hype" och "pepp" räcker inte till.