Musik: Pepp #17.

Cocoanut Groove är med nya låtar, och det låter bra, riktigt bra. Särskilt "Huckleberry", med ursnygga Byrds-gitarrer och mjukt munspel. Lyssna på låtarna här och låt oss nu hoppas att väntan på en ny skiva blir lite kortare än väntan på den förra.

Film: Pepp #16.

När Jag Blir Stor

Plöjde Rainer Hartlebs Jordbro-filmer i våras. De var riktigt bra och lämnade mersmak. Så trevligt då att Hartleb nu är tillbaka med en ny film, en ny generation, en ny klass. "När Jag Blir Stor" heter filmen. Måste ses.

Musik: Pepp #15.

Loops.

Den här tidningen vill jag läsa. Ska jag läsa. Kanske redan till helgen. Det ser ut att vara exakt den musiktidning jag letat efter i hela mitt vuxna liv utan att hitta. Tills nu.

Musik: Pepp #14.

En Ljummen I Gräset

En Ljummen I Gräset är den mest sympatiska musikfestivalen jag aldrig någonsin besökt. Lagom liten, lagom nästgårds (Vinterviken ligger cirka tjugo minuters promenad från mig), lagom pris och med helt rätt artister. I år är det främst augustikvällen jag väntar på. Cocoanut Groove, Christopher Sander och Hajen. Det låter mysigt, på tok för mysigt för att missas ännu ett år. Men även den annalkande torsdagens evenemang verkar lovande. Paddington D.C. och Differnet-sidoprojekt vill man ju inte missa.

Litteratur: Pepp #13.

Richard Yates

Skribenter och bloggare jag gillar och respekterar har skrivit om Richard Yates så sent som i sommeras. Idag ägnade DN ett helt uppslag åt karln, och om en vecka går "Revolutionary Road", baserad på en av hans romaner, upp på de svenska biograferna. Jag känner att det sannerligen börjar bli dags att kolla upp Yates nu. Jag tror att "The Easter Parade" står högst upp på priolistan.

Film: Pepp #12.

Watchmen

Trailer finnes här.

Och nej, jag tror inte detta kommer i närheten av serieoriginalet, på något plan. Jag menar, en av många anledningar till att "Watchmen" är en av de viktigaste, märkligaste, och mest unika grafiska romanerna någonsin, är ju att Alan Moore här utnyttjade just seriemediet på ett sätt som aldrig tidigare (eller efter, för den delen) gjorts. Filmen, hur bra den än må bli, kan aldrig bli samma milstolpe inom sitt medium.

Och ja, Zach Snyder kommer ju säkert att ha varit tvungen att mörda hur många darlings som helst för att få ner filmen till rimlig längd. Karaktärerna kommer att kännas ihåligare, små detaljer som gjorde Moores serieuniversum så realistiskt kommer att gå förlorade, perfektion och djup kommer säkerligen att ersättas av slarv och yta. Och Nite Owls och Silk Spectres kärlekshistoria, en av de mest rörande som någonsin gestaltats i serieform, vad händer med den?

Det spelar ingen roll. Att se dessa karaktärer (som jag hatar och älskar och relaterar till med samma passion) röra sig, väsa fram ilskna repliker och spränga saker i luften, det får håret på mina armar att ställa sig i givvakt. Det här mina vänner, blir maffigt. Ord som "hype" och "pepp" räcker inte till.

Musik: Pepp #11.

ASS - My Get Up And Go Just Got Up And Went

Jag måste ha denna skiva. Att jag inte redan har den är ett faktum som just i detta nu smärtar en del. Förra skivan, den självbetitlade debuten, är ju en av de vackraste svenska skivorna som kommit under de senaste åren. Förtrollande stämningsfull, från början till slut. Som en porlande bäck där varje vattendroppe är en oförglömlig melodi. Allra bäst tycker jag om den där smygande, svidande trumpeten som dyker upp här och där, gråter en skvätt, för att sedan försvinna. Sådär som Ed Harcourts trumpet lät i "Whistle Of A Distant Train", men aldrig riktigt lät igen.

"My Get Up And Go Just Got Up And Went" är dessutom en alldeles briljant titel. Talade, fyndig och härligt småvimsig. Jag måste ha denna skiva.

Musik: Pepp #10.

Aidan Moffat - I Can Hear Your Hearth

Skulle du köpa en begagnad rakapparat av denne man? Skulle inte tro det va. Skulle du köpa hans första skiva under eget namn (han har ju släppt ett helt gäng under sitt alias Lucky Pierre), en skiva betitlad "I Can Hear Your Hearth", som DN beskriver som "en mix av egen ljudbok med bakgrundsmusik och film utan bilder" ?
Skulle tro det va.
På vinyl helst.

Själv nöjer jag mig med en cd-utgåva. På onsdag är det jag som hänger på låset till Record Hunter och skaffar mig ett ex. Gör det du också. Februari kan bli Aidan Moffats månad.

Litteratur: Pepp #9.

Rob Sheffield - Love Is A Mix Tape - Life And Loss One Song At A Time

Renee var tuff, Rob mesig, men kärleken till musiken förenade dem. De spelade in blandband till varandra, älskade Pavement, gifte sig unga. De var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt - Renee dog plötsligt, och allt för ung. Kvar blev Rob, ensam med sina minnen. Och sina blandband.

Alla som någonsin hittat ett gammalt blandband från förr och stoppat det i stereon vet vilken oerhörd nostalgi lyssnandet kan föra med sig. Ett blandband är ju så mycket mer än summan av sina delar, och så mycket mer drabbande än att bara lyssna på enskilda låtar ”från förr”. Det är en helhetsupplevelse, en tillfällig tidsresa.

Blandbanden blev också viktiga hjälpmedel i Rob Sheffields sorgearbete, och ledde i slutändan till den här boken, som i grund och botten är Robs minnen av Renee och deras förhållande, återberättade med blandbanden som bakgrund. Textutdrag ut boken är bara en googling bort, och det är bitterljuv läsning. Och gripande nog att motivera en beställning. ”Love Is A Mix Tape” är på väg till mitt brevinkast as we speak.

Jag förväntar mig en engagerande men livsfarlig bok. Livsfarlig, inte för det tragiska innehållet, utan för att jag gissar att jag efter att ha läst den kommer att ha en skivinköpslista lång som en hel toarulle…

Film: Pepp #8.

Flm

Först skriker jag; "jaaa!" och sedan; "mot Pressbyrån!"

En ny filmtidning har tydligen sett dagens ljus, och det gör mig överlycklig. "Ingmar" var ju, sina fel och brister till trots, oftast riktigt trevlig läsning, men den slogs samman med "Stardust" och blev den fullständigt oläsliga "Allt Om Film". Sverige behöver en seriös filmtidning, och det ser ut som att vi faktiskt fått en. Tack för det.

Film: Pepp #7.

I'm Not There

You don't need to be a Dylan fan to know which way the wind blows. Det räcker med att se trailern för att förstå att det här lär bli något utöver det vanliga. Trailern och Cate Blanchett. Enda orosmolnet är jobbige Ben Wishaw, men inte ens hans påtvingat truliga uppsyn lär kunna förstöra något såhär lovande. Vid sidan av "Control" den musikfilm jag ser mest fram emot just nu, och det mest intressanta i genren sedan "The Devil & Daniel Johnston".

Film: Pepp #6.

His Dark Materials - The Golden Compass

Det må verka märkligt att jag går och längtar efter det här... Det var mycket länge sedan jag läste fantasy, jag tröttnade på Harry Potter efter att ha läst tre sidor, och jag har överlag väldigt svårt för familjevänliga matinéäventyr. Jag föredrar i regel dramatisk diskbänksrealism, tragik, gråt och tandagnisslan. Men Philip Pullmans trilogi "Den Mörka Materian", om en paralell värld som geografiskt påminner om vår egen men i övrigt inte har särskilt många likheter, har något alldeles särskilt. Jag skulle säkerligen älska den även i vuxen ålder. Till att börja med är det en ovanligt mörk saga, skriven för de lite större barnen. Dessutom mer intelligent än det mesta inom genren. Mer filosofi än svärd och trollformler. Det tråkiga är att det pratas om att Philip Pullmans ateistiska budskap (ett budskap jag förvisso aldrig uppfattade när jag läste böckerna, naiv och obildad som jag var) verkar ha skrivits ut ur manus för att inte skrämma bort den amerikanska publiken. Men det kan man säkert leva med, så länge filmen är så dramatisk, snygg och fantasifull som trailern utlovar. En saga i min stil.

Trailern kan ni se här.

Tv: Pepp #5.

Californication

"Lost" ? Lessnade efter säsong ett. "Huff" ? Fångades inte av pilotavsnittet. Vetskapen om att serien lagts ner gjorde att jag inte orkade lägga ner tid på den. "Dexter" ? Såg fem avsnitt. Spännande, snyggt och välgjort, men engagerade mig inte tillräckligt mycket. "Heroes" ? Såg piloten. Borde uppskatta, eftersom jag är ett stort fan av allt som har med superhjältar att göra, men nej. Jag orkade inte bry mig om den heller.

Sedan jag gjorde mig av med min teve för några år sedan har jag blivit extremt kräsen vad gäller teveserier. När det saknas möjlighet att sjunka ner i soffan och bara slötitta, när man istället ser ett tv-avsnitt på samma sätt som man ser en film, vill man inte längre ödsla tid på något mediokert. Eller, som fallet för det mesta är, något som är bra men inte extraordinärt. "Lost", "Huff", "Dexter" och "Heroes" är säkert toppenserier allihopa, men jag ser hellre om avsnitt av mina verkliga favoriter, "Nip/Tuck" och "Six Feet Under". Jag umgås hellre med gamla etablerade vänner som jag känner väl, än låtsas vara intresserad av nya bekantskaper.

Kanske kan trenden vända med "Californication". Mycket talar för det. Jag är svag för historier om författare, och "Californication" kretsar kring den cyniske avdankade författaren Hank (David Duchovny - också ett gott tecken!) Hank är frånskild och lever ett ganska klassiskt sunkliv med mycket sprit och fruntimmer. Lite som Christian Troy i "Nip/Tuck", men mindre glamouröst, om jag hajat saken rätt.

Den stora grejen med "Californication", snackisen, är att Hank börjat blogga, och att detta därmed är den första tv-skildringen av en bloggare. Jaha. Om detta säger jag varken bu eller bä. Men jag har stora förväntningar på "Californication". Författare, cyniker, David Duchovny, alkohol, Natascha McElhone. Bäddat för succé.

Film: Pepp #4.

30 Days Of Night

David Slade, mannen bakom snygga men problematiska ”Hard Candy” (tänk en Nip/Tuckad version av Polanskis ”Death And The Maiden” kombinerad med ”Lolita”, tänk grava trovärdighetsproblem och mer yta än innehåll) är just nu mitt uppe i arbetet med en filmatisering av vampyrserien ”30 Days Of Night” (tänk ”Frostbiten” fast bra på riktigt).

Jag har ganska svårt att tänka mig en coolare – ja, coolare – premiss för en skräckhistoria. Barrow, en stad i Alaska med färre soltimmar än Bergen, invaderas mitt under mörkaste månaden av vampyrer. Större delen av befolkningen avverkas snabbt, men en liten grupp människor tar skydd i en källare och inväntar soluppgången…

Ursprungsserien var schyst och filmen kan bli precis hur bra som helst. Vampyrer är ju vid sidan om zombies mina favoritmonster, och Slades talanger som regissör kommer nog mer till rätta i en ren underhållningsfilm än i ett kvasikammarspel som ”Hard Candy”.

Om byxorna håller och han lyckas fånga seriens estetik och atmosfär kan nog David Slade mycket väl bli nästa Zack Snyder.

Musik: Pepp #3.

V/A - Ballads Of The Book

På tal om Malcolm Middleton och litteratur: - ja, mina två senaste blogginlägg har ju behandlat dessa ämnen...









http://www.chemikal.co.uk/ballads/

Underbara Chemikal Underground låter skottska artister tonsätta texter av skottska författare. Eller om det är tvärtom. Orkar inte göra research ikväll. Men det här ser väl inte så dumt ut va? Jag har alltid varit svag för låtar med litterära kvaliteter, och jag är dessutom svag för många av artisterna. Tidigare nämnda Middleton, Aidan Moffat, hans partner in crime från Arab Strap, Teenage Fanclubs frontman Norman Blake...

Författarna? Skäms över att erkänna det, men jag känner bara igen Ian Rankin och Michael Faber, men jag är lika öppen för att upptäcka nya författare som nya band.

Problemet med gimmickprojekt som detta är att resultatet sällan blir lika roligt som tanken. Minns ni ”Jävla kritiker!” där musiker fick skriva låtar baserade på skivrecensioner? Totalsågad.

Jag tror och hoppas ändå på detta. Det är för intressant för att vara helt dåligt, och vid en första lyssning låter materialet riktigt starkt.

Och titeln, "Ballads Of The Book", är det en Felt-referens månne?

Pluspoäng i så fall.

Litteratur: Pepp #2.

Martina Lowdén - Allt

Jag läser inte så mycket som jag borde, som jag en gång gjorde. Det måste bli ändring på det, och jag tror jag vet precis vad jag behöver. Martina Lowdéns ”Allt”. Tycks vara duktigt inspirerande läsning, vimsig och snabbflytande, lättläst med svårgreppad, banal men djup. Jag vet inte. Jag har bara läst utdrag, men den verkar som något för mig. Nästa löningsdag kanske?

Musik: Pepp #1.

Malcolm Middleton, Debaser 28 april.

"A Brighter Beat" är kanske inte årets bästa skiva, lite för ojämn för att vara någon riktig fullträff, men i de få klockrena låtarna skivan innehåller (missförstå mig inte - inga låtar är sämre än bra) finns något väldigt personligt som gör dem till några av årets viktigaste. En ärlighet, en ovilja att spela teater. Middleton är krass, men han är det med glimten i ögat. Han ser på sina motgångar som de flesta ser på sina motgångar: utan att försköna och utan att dramatisera. Musiken han spelar är inte originell på något sätt, men ändå är den väldigt mycket Malcolm Middleton. Skitig, storslagen, pampig utan att sväva iväg i kosmos. Jag har ingen aning om huruvida han lyckas behålla detta på scen, men jag ämnar ta reda på det.