Musik: Genius är inte så genialiskt trots allt.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte musikspelare från Windows Media Player till iTunes. Däremot stör det mig en aning att Genius, en av iTunes-funktionerna som fick mig att byta, visat sig vara så mycket mindre rolig i praktiken än i teorin.

Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.

Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.

Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.

Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".

Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".

Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.

Musik: Carpet People och lo-fi-kärleken.

Jag lyssnar på Carpet Peoples ”Assemble & Plug”.

I genren ”underskattade svenska band med begynnelsebokstaven C” toppar de listan, med viss konkurens från The Chrysler. Faktum är att en lyssning på den här skivan är tillräckligt för att väcka liv i min kärlek till lo-fi-rocken, en kärlek som drabbats av lite vardag och slentrian de senaste åren. Den där magiska känslan, spänningen som infann sig när en ny skiva (ny för mig) med Guided By Voices, Pavement eller Dinosaur Jr ramlade ner i brevinkastet (oftast klädd i ett senapsgult CDON-kuvert) har liksom lyst med sin frånvaro. Tills nu då. Just ikväll, efter en lyssning på ”Assemble & Plug”, som trots en del dödtid är en bitvis fantastisk liten skiva, känns det som om ostämda gitarrer och hes uppgiven röst, är det enda man behöver. Det känns också, trots bitande kyla utanför fönstret, som om våren är på väg.

Vågar man lite på Johan Jacobsson när han säger att 2009 blir lo-fi-året?

Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Litteratur: Pepp #9.

Rob Sheffield - Love Is A Mix Tape - Life And Loss One Song At A Time

Renee var tuff, Rob mesig, men kärleken till musiken förenade dem. De spelade in blandband till varandra, älskade Pavement, gifte sig unga. De var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt - Renee dog plötsligt, och allt för ung. Kvar blev Rob, ensam med sina minnen. Och sina blandband.

Alla som någonsin hittat ett gammalt blandband från förr och stoppat det i stereon vet vilken oerhörd nostalgi lyssnandet kan föra med sig. Ett blandband är ju så mycket mer än summan av sina delar, och så mycket mer drabbande än att bara lyssna på enskilda låtar ”från förr”. Det är en helhetsupplevelse, en tillfällig tidsresa.

Blandbanden blev också viktiga hjälpmedel i Rob Sheffields sorgearbete, och ledde i slutändan till den här boken, som i grund och botten är Robs minnen av Renee och deras förhållande, återberättade med blandbanden som bakgrund. Textutdrag ut boken är bara en googling bort, och det är bitterljuv läsning. Och gripande nog att motivera en beställning. ”Love Is A Mix Tape” är på väg till mitt brevinkast as we speak.

Jag förväntar mig en engagerande men livsfarlig bok. Livsfarlig, inte för det tragiska innehållet, utan för att jag gissar att jag efter att ha läst den kommer att ha en skivinköpslista lång som en hel toarulle…

Musik: Sportsguitar - Married, 3 Kids.

Artist: Sportsguitar
Titel: Married, 3 Kids
Bolag: Matador
År: 1996

Och nu till något helt annat.

Schweizisk lo-fi, finns det? Ja, faktiskt, och rätt bra är det också. Bandet som - mig veterligen - är det första att placera Schweiz i min skivsamlings världskarta, heter Sportsguitar, och kombinerar Pavement-sångaren Stephen Malkmus avslappnade sångröst (man kan nästan höra hur halvstängda Oliver Oberts ögon är när han sjunger) med samma Pavements småskruvade melodier, och det låter föga överraskande som - Pavement! Jag antar att jag skulle kunna ropa plagiat, vifta med döskalleflaggan och sänka Sportsguitar i min privata Mariannegrav, men jag har alltför trevligt i sällskap med deras "Married, 3 Kids" för att känna för det. Kanske beror det på att jag nyligen fått ett lo-fi-återfall, kanske är det för att det är en samling rätt hyggliga låtar gruppen fått ur sig. Jag vet inte. Men helt okej låter det, rakt igenom. Korta låtar i makligt tempo, behagligt befriande från svårmod och ångest. Det är ingalunda en omistlig skiva, men några tjugor och lite av din tid är den värd. Avnjutes lämpligast i sällskap med ett sexpack folköl.

6/10

Kritik: Andres Lokkos brist på konsekvens.

I senaste SVD-krönikan kritiserar Andres Lokko The Shins, och det gör mig ingenting. The Shins säger ingenting om mitt liv. De är ett småtrevligt gitarrband, men ingenting jag skulle springa iväg och köpa. Mer förgrymmad blir jag när han i nästa andetag uttrycker sin avsky mot Pavement.
Pavement! Vad har de någonsin gjort för ont? Maken till dumheter har jag väl aldrig skådat… De låter som The Fall, och The Fall var först, men hela den här plagiatdiskussionen känns bara väldigt trött och oinspirerad.

”Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur.” gnäller Lokko, och visst, det kan jag skriva under på. Samtidigt hyllar han Jane Fallons roman ”Getting Rid Of Matthew” med motiveringen att den är en ”ytterst lättsam debutroman, men förvånansvärt cynisk i sin valda genre. Som en inverterad Bridget Jones”.

Om det finns plats för rena underhållare som Jane Fallon, Nick Hornby och Helen Fielding i litteraturen, måste det väl finnas plats för en motsvarighet inom populärmusiken också? Band som inte har ambitioner om att förändra eller omkullkasta något, som bara skriver gitarrpopmelodier för att det är vad de gillar och vad de kan?
Band som The Shins.
När kritiken kommer från någon som samma vecka hyllat en medlem i Teenage Fanclub känns den ganska inkonsekvent.

Men visst, jag kan hålla med honom i en del av kritiken, även om jag tycker han är lite väl hård. Jag har ungefär samma relation till The Tyde som Lokko har till Pavement och The Shins, men är inte fullt lika aggressiv.
Jag själv behöver inga Felt-substitut, men har samtidigt inga problem med att det existerar ett.

Och inkonsekvensen är ju faktiskt en stor anledning till att jag trots allt gillar Lokko. Av samma anledning som man avskyr ett visst band kan man älska ett annat. Där ligger en del av svårigheter i populärkulturkritik, fuck, i all kulturkritik. Hur djupt man än analyserar handlar allt i grund och botten om personlig smak. Jag tror Lokko hajat, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det här började som en Lokko-diss och slutade som något av en kärleksförklaring.

Antar att jag också är ganska inkonsekvent.