Musik: Lennart Persson död.

Lennart Persson är död. Tråkigt, riktigt tråkigt. Höll sällan med till hundra procent om det han skrev, men han framstod alltid som en väldigt varm och sympatisk människa, och han hade pondus, kunskap och en stilkänsla som de flesta bara kan drömma om. För min musikutveckling har han, främst genom sina recensioner på Feber.se (som jag upptäckte i bokform, först efter att sidan lagts ner) betytt en hel del. Även om Jan Gradvall och Andres Lokko skrev mer om "min" musik, var det omöjligt att inte inspireras och imponeras av Perssons kunskapsarsenal. Framförallt fick han mig att upptäcka Mink DeVille i och med sin text om "Just To Walk That Little Girl Home", och för det är jag evigt tacksam.

Vila i frid.

Kritik: Andres Lokkos brist på konsekvens.

I senaste SVD-krönikan kritiserar Andres Lokko The Shins, och det gör mig ingenting. The Shins säger ingenting om mitt liv. De är ett småtrevligt gitarrband, men ingenting jag skulle springa iväg och köpa. Mer förgrymmad blir jag när han i nästa andetag uttrycker sin avsky mot Pavement.
Pavement! Vad har de någonsin gjort för ont? Maken till dumheter har jag väl aldrig skådat… De låter som The Fall, och The Fall var först, men hela den här plagiatdiskussionen känns bara väldigt trött och oinspirerad.

”Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur.” gnäller Lokko, och visst, det kan jag skriva under på. Samtidigt hyllar han Jane Fallons roman ”Getting Rid Of Matthew” med motiveringen att den är en ”ytterst lättsam debutroman, men förvånansvärt cynisk i sin valda genre. Som en inverterad Bridget Jones”.

Om det finns plats för rena underhållare som Jane Fallon, Nick Hornby och Helen Fielding i litteraturen, måste det väl finnas plats för en motsvarighet inom populärmusiken också? Band som inte har ambitioner om att förändra eller omkullkasta något, som bara skriver gitarrpopmelodier för att det är vad de gillar och vad de kan?
Band som The Shins.
När kritiken kommer från någon som samma vecka hyllat en medlem i Teenage Fanclub känns den ganska inkonsekvent.

Men visst, jag kan hålla med honom i en del av kritiken, även om jag tycker han är lite väl hård. Jag har ungefär samma relation till The Tyde som Lokko har till Pavement och The Shins, men är inte fullt lika aggressiv.
Jag själv behöver inga Felt-substitut, men har samtidigt inga problem med att det existerar ett.

Och inkonsekvensen är ju faktiskt en stor anledning till att jag trots allt gillar Lokko. Av samma anledning som man avskyr ett visst band kan man älska ett annat. Där ligger en del av svårigheter i populärkulturkritik, fuck, i all kulturkritik. Hur djupt man än analyserar handlar allt i grund och botten om personlig smak. Jag tror Lokko hajat, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det här började som en Lokko-diss och slutade som något av en kärleksförklaring.

Antar att jag också är ganska inkonsekvent.

Kommentar: Angående anti-rock.

Andres Lokko skrev om The Embassy, Ulf Lundell, Dexy's och anti-rock i sin senaste SVD krönika. Bland kommentarerna finner vi följande välformulerade debattinlägg:

Typiskt nördigt analystrams. All bra rock handlar om
skrev och hjärta och inget annnat. Alla dessa glasögonprydda skivsamlare som
tänker mer än känner. Vad fan spelar det för roll vad det kallas bara det leder
til PAAAARTTTYYYY!

Huvudet på spiken! En annan höjdare:

Rock`n´roll handlar INTE om intelligens Andres. Det bör
inte bra rockjournalistik heller göra. Rock´n´roll börjar vid skrevet och slutar
vid nacken. Dagens rockkritiker har antingen LÄST alldeles för mycket fin
litteratur, eller för mycket Kalle Anka. Väldigt få recensenter skriver
primitivt., som ett enkelt gitarr-riff

Det måste vara ironi, det bara måste, måste vara.