Musik: En låt #47.

Kevin Rowland - Concrete & Clay

Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.

Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.

Litteratur: Nu läses #11.

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.

Svammel: Vatten under broarna, saker mellan stolarna.

Fick ett presentkort på Bokia i julklapp av min far, och har nu bestämt mig för vad jag ska använda det till: Andres Lokkos emotsedda antologier ”Andres” och ”Lokko”. Gärna utgåvorna i snygg lyxförpackning. Sympatisk intervju med författaren finns här: http://stockholm.etc.se/26597/en-galen-snobbs-betraktelser/ Det gör mig upprymd att läsa om hans politiska åskådning. Inte för att jag var omedveten om den, men kan tycka man ser för lite av den i hans texter annars. Det är märkligt, ju hårdare Sverige har dragits åt höger, desto mer sällan ser man till de plakatpolitiska skribenterna. Eller snarare: desto mindre plakatpolitiska blir skribenterna. Är de rädda för att sparka in öppna dörrar? Är klyftorna så djupa och synliga att det känns meningslöst att skriva om dem? Eller är jag helt fel ute?
--


Från politik är steget inte långt till Joe Strummer. Ända sedan hans cover på ”Redemption Song” spelades på en fest för några veckor sedan har den gått på repeat. I mitt huvud. Fantastisk melodi, och Strummers röst har väl aldrig kommit mer till sin rätt än här? Låten återfinns på ”Streetcore” som numera står med på min ever growing önskelista. Borde man skaffa sig Bob Marleys original också?
--
Bytte tillbaka till min gamla mobil igår. Knappast en händelse som i vanliga fall skulle vara värd att blogga om, men omständigheterna kring mitt mobilbyte är lite lustiga.

Ungefär en gång om året blir jag uppringd av säljare från Phone House som undrar om jag vill förlänga mitt Tele2-abonnemang. Det vill jag i regel. Det är sällan något strul, och inte kostar det särskilt mycket heller. Jag är rätt nöjd med Tele2, varken mer eller mindre. Dock är det lite märkligt när Phone House ringer "på uppdrag av Tele2" och erbjuder en ny mobiltelefon mot att jag förlänger mitt avtal, och det sedan visar sig att telefonen i fråga, en Sony Ericsson w395, har "kända kompatibilitetsproblem" med Tele2. Det senaste halvåret har jag levt med en telefon som bryter fyra samtal av fem innan man hunnit tala till punkt. Vad det har fått för konsekvenser för mitt psyke kan jag bara spekulera i. Ruttet gjort av Phone House tycker jag.
--
Snöovädret. Jag som har problem med kollektivtrafiken som det är. I måndags var det riktigt hemskt. Stod och svajade på en överfylld buss i över en timme, med mjölk- och parfymstinkande medpassagerare tryckta mot kroppen. I övrigt har jag faktiskt inte lidit så mycket av det. Busstrafiken mellan Högdalen och Liljeholmen har inte påverkats farligt mycket. Peppar peppar.

Musik: Lennart Persson död.

Lennart Persson är död. Tråkigt, riktigt tråkigt. Höll sällan med till hundra procent om det han skrev, men han framstod alltid som en väldigt varm och sympatisk människa, och han hade pondus, kunskap och en stilkänsla som de flesta bara kan drömma om. För min musikutveckling har han, främst genom sina recensioner på Feber.se (som jag upptäckte i bokform, först efter att sidan lagts ner) betytt en hel del. Även om Jan Gradvall och Andres Lokko skrev mer om "min" musik, var det omöjligt att inte inspireras och imponeras av Perssons kunskapsarsenal. Framförallt fick han mig att upptäcka Mink DeVille i och med sin text om "Just To Walk That Little Girl Home", och för det är jag evigt tacksam.

Vila i frid.

Kritik: Andres Lokkos brist på konsekvens.

I senaste SVD-krönikan kritiserar Andres Lokko The Shins, och det gör mig ingenting. The Shins säger ingenting om mitt liv. De är ett småtrevligt gitarrband, men ingenting jag skulle springa iväg och köpa. Mer förgrymmad blir jag när han i nästa andetag uttrycker sin avsky mot Pavement.
Pavement! Vad har de någonsin gjort för ont? Maken till dumheter har jag väl aldrig skådat… De låter som The Fall, och The Fall var först, men hela den här plagiatdiskussionen känns bara väldigt trött och oinspirerad.

”Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur.” gnäller Lokko, och visst, det kan jag skriva under på. Samtidigt hyllar han Jane Fallons roman ”Getting Rid Of Matthew” med motiveringen att den är en ”ytterst lättsam debutroman, men förvånansvärt cynisk i sin valda genre. Som en inverterad Bridget Jones”.

Om det finns plats för rena underhållare som Jane Fallon, Nick Hornby och Helen Fielding i litteraturen, måste det väl finnas plats för en motsvarighet inom populärmusiken också? Band som inte har ambitioner om att förändra eller omkullkasta något, som bara skriver gitarrpopmelodier för att det är vad de gillar och vad de kan?
Band som The Shins.
När kritiken kommer från någon som samma vecka hyllat en medlem i Teenage Fanclub känns den ganska inkonsekvent.

Men visst, jag kan hålla med honom i en del av kritiken, även om jag tycker han är lite väl hård. Jag har ungefär samma relation till The Tyde som Lokko har till Pavement och The Shins, men är inte fullt lika aggressiv.
Jag själv behöver inga Felt-substitut, men har samtidigt inga problem med att det existerar ett.

Och inkonsekvensen är ju faktiskt en stor anledning till att jag trots allt gillar Lokko. Av samma anledning som man avskyr ett visst band kan man älska ett annat. Där ligger en del av svårigheter i populärkulturkritik, fuck, i all kulturkritik. Hur djupt man än analyserar handlar allt i grund och botten om personlig smak. Jag tror Lokko hajat, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det här började som en Lokko-diss och slutade som något av en kärleksförklaring.

Antar att jag också är ganska inkonsekvent.

Kommentar: Angående anti-rock.

Andres Lokko skrev om The Embassy, Ulf Lundell, Dexy's och anti-rock i sin senaste SVD krönika. Bland kommentarerna finner vi följande välformulerade debattinlägg:

Typiskt nördigt analystrams. All bra rock handlar om
skrev och hjärta och inget annnat. Alla dessa glasögonprydda skivsamlare som
tänker mer än känner. Vad fan spelar det för roll vad det kallas bara det leder
til PAAAARTTTYYYY!

Huvudet på spiken! En annan höjdare:

Rock`n´roll handlar INTE om intelligens Andres. Det bör
inte bra rockjournalistik heller göra. Rock´n´roll börjar vid skrevet och slutar
vid nacken. Dagens rockkritiker har antingen LÄST alldeles för mycket fin
litteratur, eller för mycket Kalle Anka. Väldigt få recensenter skriver
primitivt., som ett enkelt gitarr-riff

Det måste vara ironi, det bara måste, måste vara.