Musik: Lawrence och flickorna.

Det här är ganska fantastiskt. En rätt sliten och bedagad Lawrence Heyward (Felt, Denim - två av mina favoritband) snackar musik och minnen med uppkomlingarna Girls (vars skiva "Album" för övrigt är en av mina mest spelade den här hösten). Se och förförs.

Girls -- powered by http://www.magicrpm.com

Girls -- powered by http://www.magicrpm.com

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.

Mode: Felt-koftan.

Koftan från omslaget till Felts "Let The Snakes Crinkle Their Heads To Death".



























Jag vill ha den.

Musik: Pepp #3.

V/A - Ballads Of The Book

På tal om Malcolm Middleton och litteratur: - ja, mina två senaste blogginlägg har ju behandlat dessa ämnen...









http://www.chemikal.co.uk/ballads/

Underbara Chemikal Underground låter skottska artister tonsätta texter av skottska författare. Eller om det är tvärtom. Orkar inte göra research ikväll. Men det här ser väl inte så dumt ut va? Jag har alltid varit svag för låtar med litterära kvaliteter, och jag är dessutom svag för många av artisterna. Tidigare nämnda Middleton, Aidan Moffat, hans partner in crime från Arab Strap, Teenage Fanclubs frontman Norman Blake...

Författarna? Skäms över att erkänna det, men jag känner bara igen Ian Rankin och Michael Faber, men jag är lika öppen för att upptäcka nya författare som nya band.

Problemet med gimmickprojekt som detta är att resultatet sällan blir lika roligt som tanken. Minns ni ”Jävla kritiker!” där musiker fick skriva låtar baserade på skivrecensioner? Totalsågad.

Jag tror och hoppas ändå på detta. Det är för intressant för att vara helt dåligt, och vid en första lyssning låter materialet riktigt starkt.

Och titeln, "Ballads Of The Book", är det en Felt-referens månne?

Pluspoäng i så fall.

Kritik: Andres Lokkos brist på konsekvens.

I senaste SVD-krönikan kritiserar Andres Lokko The Shins, och det gör mig ingenting. The Shins säger ingenting om mitt liv. De är ett småtrevligt gitarrband, men ingenting jag skulle springa iväg och köpa. Mer förgrymmad blir jag när han i nästa andetag uttrycker sin avsky mot Pavement.
Pavement! Vad har de någonsin gjort för ont? Maken till dumheter har jag väl aldrig skådat… De låter som The Fall, och The Fall var först, men hela den här plagiatdiskussionen känns bara väldigt trött och oinspirerad.

”Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur.” gnäller Lokko, och visst, det kan jag skriva under på. Samtidigt hyllar han Jane Fallons roman ”Getting Rid Of Matthew” med motiveringen att den är en ”ytterst lättsam debutroman, men förvånansvärt cynisk i sin valda genre. Som en inverterad Bridget Jones”.

Om det finns plats för rena underhållare som Jane Fallon, Nick Hornby och Helen Fielding i litteraturen, måste det väl finnas plats för en motsvarighet inom populärmusiken också? Band som inte har ambitioner om att förändra eller omkullkasta något, som bara skriver gitarrpopmelodier för att det är vad de gillar och vad de kan?
Band som The Shins.
När kritiken kommer från någon som samma vecka hyllat en medlem i Teenage Fanclub känns den ganska inkonsekvent.

Men visst, jag kan hålla med honom i en del av kritiken, även om jag tycker han är lite väl hård. Jag har ungefär samma relation till The Tyde som Lokko har till Pavement och The Shins, men är inte fullt lika aggressiv.
Jag själv behöver inga Felt-substitut, men har samtidigt inga problem med att det existerar ett.

Och inkonsekvensen är ju faktiskt en stor anledning till att jag trots allt gillar Lokko. Av samma anledning som man avskyr ett visst band kan man älska ett annat. Där ligger en del av svårigheter i populärkulturkritik, fuck, i all kulturkritik. Hur djupt man än analyserar handlar allt i grund och botten om personlig smak. Jag tror Lokko hajat, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det här började som en Lokko-diss och slutade som något av en kärleksförklaring.

Antar att jag också är ganska inkonsekvent.

Musik: En låt #14.

Denim - American Rock

Jag nämnde nyligen Felts mästerliga avskedsskiva "Me And A Monkey On The Moon", som är en väldigt melankolisk, vacker och ganska gravallvarlig historia.
Lätt en av de bästa skivorna jag hört på hela året.
När Felt drog ner persiennerna följde Lawrence Hayward upp med Denim, och ”Back In Denim” blev första skivan efter ”Me And A Monkey On The Moon”.
Den skiljer sig radikalt från föregångaren. Men är nästan precis lika bra.
Där man lyssnade på Felt med en klump i halsen, lyssnar man på Denim med ett fånflin i mungipan. Man nickar löjligt med huvudet till de ironiska 70-talsarrangemangen, stampar takten och himlar med ögonen åt de malplacerade med ändå så perfekta synthslingorna som borrar sig genom ljudbilden som en mask i ett äpple.
”Back In Denim” är genuint rolig att lyssna på. Lawrence är sur på det mesta, dissar rockhistorien i ”Middle Of The Road” och bespottar 80-talet i ”I’m Against The 80’s”
Han gör det så snyggt att man inte alls behöver hålla med honom. Det är fantastisk lyssning i vilket fall som helst.

Vad han hatar i ”American Rock” behöver jag väl knappast förklara?
När Lawrence i låtens inledning utbrister; ”American rock… Yeeeeaaaaaah!” är det ett "yeah" som är lika utstuderat, lika parodiskt passionerat som Morrisseys bredaste grimaser.
Jag har faktiskt vandrat runt på gatorna, skrattande som en byfåne åt låtens härligt bredbenta rockriff.
Den ironiske Lawrence är precis lika underhållande som den allvarsamme Lawrence var fascinerande.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)

Musik: Vårens skivor #1.

Vi har nått halvlek, och det är dags att summera musikåret 2006 så här långt. Mitt musikår alltså. Det innebär att jag skriver några rader om skivor jag köpt under året. Alltså: inte nödvändigtvis nya skivor, bara skivor som är nya för mig. Del 2 kommer inom kort.



Beat Happening - Jamboree (1988)

Att jag fullständigt drabbas av en låt har blivit mer och mer sällsynt med åren. Har jag blivit mer kräsen? Har jag långsamt börjat tröttna? Jag vet inte. Jag hoppas på det förstnämnda, och blir vettskrämd vid tanken på det sistnämnda. Därför var det extra glädjande att upptäcka att Beat Happenings ”Cat Walk” är en sån där låt som får fingrarna att automatiskt leta sig till rewind-knappen efter varje lyssning. Resten av skivan är full av charmigt lo-fi-skrammel, men även om allt är jättebra finns det inget som charmar lika mycket som ”Cat Walk”, en låt om att se sin före detta älskade med en annan man, och upptäcka att man faktiskt kan rycka på axlarna åt det.

The Tiny – Starring: Someone Like You (2006)

“Starring: Someone Like You” är en ganska påfrestande skiva att lyssna på. Här finns låtar som är smått fantastiska, men här finns arrangemang som är så storslagna att man blir andfådd av att lyssna på dem. Kvävd, nästan. Första skivan var mer subtil, nästan spöklikt vacker. Och mycket bättre än den här.

Felt – Me And A Monkey On The Moon (1989)

Att Felt är ett band man bör lyssna på, det har jag vetat länge. Tyvärr dröjde det lika länge innan jag gjorde slag i saken och köpte något med dem. ”Me And A Monkey On The Moon” är gruppens avskedsalbum. För mig är det inledningen på en underbar vänskap. Det finns något genuint rörande över alla skivans spår, även de som går i lite högre tempo. Smaka bara på den här titeln: ”I Can’t Make Love To You Anymore”.
Precis som den titeln får dig att känna, så låter skivan.