Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.