Svammel: Mitt eget postdigitala manifest..

...eller: Hur jag lärde mig fortsätta förhålla mig skeptisk och frukta iPaden.

För tio år sedan, några få dagar efter studenten, befann jag mig på en sandstrand på Rhodos. Jag var tämligen malplacerad bland piercade strandraggare och stinna baddräktsbrudar, men hade rätt trevligt ändå. Min reskamrat och jag bodde hos hans farföräldrar en bra bit från de värsta turistkvarteren, vi åt gott varje dag, drack gott och mycket varje natt, och på stranden isolerade jag mig från allt som inte var jag. Mina skydd mot omvärlden var ett anteckningsblock och en walkman med ett kassettband.

Sida A: Morrisseys "Vauxhall & I". Sida B: Belle & Sebastians "If You're Feeling Sinister".

Jag kan lyssna på de skivorna utan att resa tillbaka i tiden till den där sandstranden på Rhodos. Men det är svårt. Det kräver ansträngning. Stranden finns där som ett filter som måste trängas genom vid varje lyssning. Det kanske låter jobbigt, men jag tycker om att ha det så. Musik är, vid sidan av dofter, det som starkast får mig att minnas svunna tider.

Ett annat exempel: Doften av stekt Pressbyrån-korv och ljudet av The Smiths tar mig alltid tillbaka till ett par behagliga praktikveckor i gymnasiet då Stefan och jag satt av tid på ett IT-företag i Örebro. Jag hade just upptäckt The Smiths, och därmed börjat beträda en av de viktigaste stigarna på vägen mot mitt nuvarande jag. På Pressbyrån vid Järntorget slank jag alltid in mellan bussbyten, inhandlade något brittiskt musikmagasin, NME eller Melody Maker och insöp information och skvaller, skrev ner namn och titlar och min önskelista växte sig längre och längre.

Tyvärr blir de nya minnena svagare och svagare. Eller snarare, kopplingen minnen/musik blir svagare. Fortfarande kan skivor bli symboler för situationer och perioder i mitt liv, men de blir mindre och mindre betydelsefulla symboler. Tänker jag tillbaka på den föregående sommaren är det nog bara Bill Callahans "Sometimes I Wish We Were An Eagle" som verkligen... är sommaren.

Hur blev det så? Jag skulle vilja säga att det finns tre stora anledningar, och dessa anledningar går hand i hand, flyter in i varandra.

1) Kunskap

Jag känner till så mycket mer musik idag. Lyssnar inte längre enbart på sånt som godkänts av namnkunniga indiepuritaner, utan kan växla mellan genrer, uttryck, stämningar. Plötsligt är inte ledsna män med gitarrer det enda som funkar. Glada tjejer med syntar och samplers fungerar precis lika bra. Jag har svårt att se något direkt negativt med ökad öppenhet och nyfikenhet, men visst, lyssnandet blir ibland mer teoretiskt. Jag lyssnar mer av intresse än för att musiken känns livsviktig.

2) Möjlighet

Aldrig har möjligheten att skaffa sig ett stort musikbibliotek varit större än idag. Jag tillhör förvisso den minoritet som fortfarande köper skivor, men ändå. Skivsamlingar säljs ut för struntsummor (skivor är ju som bekant fula och tar plats, hårddiskar är små och diskreta) och att komplettera sin samling blir billigare och billigare för varje år. Sen har ju min ekonomi förbättrats avsevärt sedan gymnasietiden också. En månadslön, förvisso inte hög, men regelbunden, har gett mig större möjlighet att leta upp ny musik. Jag hinner inte lyssna på en skiva tjugo gånger längre. Det finns alltid något nytt att utforska. Roligt, förstås. Konsekvensen är att mer svårtillgängliga skivor får inte alltid den tid de förtjänar. Mer subtila verk kan förkastas som astråkiga innan de fått en chans att växa.

... och här har vi pudelns kärna:

3) Tillgång

Att ha hela musiksamlingen i fickan (iPod), väskan (MacBook) eller ett musklick bort (Spotify) är naturligtvis fantastiskt på många sätt. Men det skapar ett rastlöst lyssnande. En låt är över, en helt orelaterad låt tar vid. Det är ett mer aktivt lyssnande på så sätt att jag ständigt lyssnar med fingret på avtryckaren, men jag lyssnar mer passivt än tidigare. Skillnaden mot att anstränga sig lite, lägga en vinylskiva på spelaren, eller plocka ut en cd ur skivstället, är milsvid. Den konstanta tillgången till all musik tar också bort exklusiviteten. En bra låt är bara ännu en bra låt i mängden. Musiksmaken blir historielös på ett sätt den inte varit tidigare. Och det känns faktiskt rätt sorgligt.

Och det är här jag börjar frukta Apples iPad. För mig känns litteraturen mer och mer som en sista utpost, böckerna som de sista bestående årsringarna. För precis som en låt eller en doft kan ta mig tillbaka i tiden kan några rader ur Murakamis "The Wind-Up Bird Chronicle" få mig att minnas hur jag lutad mot T-baneteglet i Mälarhöjden frenetiskt plöjde genom den i väntan på morgontåget. Rökdoften från mitt gamla ex av Norman Mailers "De Nakna Och De Döda" för mig tillbaka till intensiva läsupplevelser i en fuktig källarhåla. Och. Så. Vidare. För musik är inte bara en låt svävande i tomma intet. Självklart spelar sammanhang in, var man är när man hör den, vad man bär för kläder på kroppen, sinnesstämning... Jag kan fortsätta rabbla förutsättningar i evigheter.

Likadant är det naturligtvis med en text. iPad är drömmen om en värld med text flygande i tomma intet, utan sammanhang, en oskriven bok att fylla med den text du själv vill ha i den. Kalla mig gärna för bakåtsträvare, men jag tycker det låter rätt skrämmande.

Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.

Svammel: Helgens shoppinglista.

Det har blivit en dyr helg för undertecknad. Det har väl löningshelger en förmåga att bli för alla, men i mitt fall har en oproportionerligt liten del av budgeten gått till öl, och ganska mycket har gått till helt andra prylar. Som...


En extern hårddisk på 320 Gb. - Äntligen kan jag rippa skivor utan att först behöva ta bort något gammalt! Äntligen kan jag frigöra utrymme och kanske få datorn att röra sig lite fortare.
--
Josh Rouse - 1972 - En skiva jag tänkt inhandla en längre tid, men som aldrig riktigt ville sjunka i pris. Nu hittade jag den för 99 :- på Bengans på Drottninggatan. Josh Rouses musik är så mjuk att allt annat känns kantigt, trubbigt och påträngande. Souligt svängig är den också.

Belle & Sebastian - The Life Pursuit - Också för 99 :- på Bengans. Har bara gett den en lyssning än så länge, men tyvärr blev jag rätt besviken. Jag hade hoppats på att även denna skiva skulle vara mjuk och behaglig, precis som bandets övriga skivor är (framförallt då "Dear Catastrophe Waitress" som verkligen var överraskande bra!) men tyvärr. Den lät lite för modern, lite för stiff, lite för långt från allt det jag egentligen vill ha just nu.

The Kinks - Something Else By The Kinks - Skivor med "Waterloo Sunset" på är mina vänner, och "Something Else By The Kinks" är en bra skiva, helt klart. Bara inte så mycket barockpop som Allmusic ville göra gällande. Lite synd.

ASS - Ass - En fullständigt ljuvlig skiva som stått på inköpslistan länge (även om jag glömt skriva in den på önskelistan här på bloggen - oförlåtligt!) Stämningsfullt och akustiskt, lite som Midaircondo och Tape, men mer melodiöst.
--
Hanif Kureishi - Kärlek I En Blå Tid - Det här blir min tredje Kureishi. Återstår att se vad jag tycker om den, de två tidigare har varit yeay ("Intimitet") respektive nay ("Gabriels Gåva"). Den här verkar vara cynisk, vilket även den förstnämnda var. Det lovar ju gott. Men livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker, och den här får avgöra om jag i fortsättningen lägger mer tid på Kureishi.

Joan Didion - Ett År Av Magiskt Tänkande - En bok om sorgearbete låter ju lagom kul, men ha i åtanke att jag gillar "Six Feet Under", och därför fascineras av allt som har med död och sörjande att göra. Det påminner mig... Jag måste kolla upp Rob Sheffields "Love Is A Mix-Tape" som ska vara ungefär samma sak, men i en mer popkulturell kontext.

Beth Nugent - Live Girls - Jag vet egentligen ingenting om den här boken, men den var ganska snygg och kostade tio kronor. Får se om den är läsvärd också. Hoppas.

Ernest Hemingway - Farväl Till Vapnen - Jag är ingen Hemingway-man, och ändå har jag läst det mesta han skrivit. Inget är väl direkt dåligt, men det är bara krigsskildringen "Klockan Klämtat För Dig" som jag verkligen fastnat för. Kanske för att den, när allt kommer till kritan, är en roman om dödsångest. "Farväl Till Vapnen" är väl, vid sidan av "Den Gamle Och Havet", karlns mest välkända verk, så det känns som att det är på tiden att jag läser den.

Magnus Carlbring - Paul Exodus Propp - Minns att jag sett den här boken på något bibliotek någon gång, tänkt: "Den här ser ju postmodern ut", men aldrig lånat den. När den sen dyker upp på Myrorna vid Hötorget för en billig penning är det ju klart man slår till. Jag vet inte vad den handlar om, men den ser fortfarande väldigt postmodern ut.

Musik: Men In Fur - Men In Fur.

Artist: Men In Fur
Genre: Twee, Indie
Titel: Men In Fur
Bolag: Happy Happy Birthday To Me
År: 2004

Det är alltid roligt att snubbla över nya artister, särskilt om man snubblar över dem på stigar som man betraktat som sedan länge upptrampade. Jag satt en dag och slentriansökte på Tradera då Men In Fur plötsligt stack ut som en slingrig rot och fällde krokben för mig. Det första jag föll för var beskrivningen:
"Pop i stil med Belle & Sebastian."
Jag älskar Belle & Sebastian.

Det andra jag föll för var omslaget. Det var väldigt fint. Samma typ av murriga färger som brukade dominera The Smiths omslagsbilder, men med ett betydligt mysigare motiv. En välklädd leende ung man med en stor hare i famnen. Respekt.
Det tredje jag föll för var det faktum att "Men In Fur" (plattan alltså) är en flummig temaskiva om djur. Låtarna har titlar som "The Lonely Bear", "The Tiger Song", "The Monkey Song" och "The Snake Song". Oemotståndligt, för oemotståndligt för att motstå.

Men In Fur är ett ganska hemligt band, ett av de där sympatiska små banden som inte finns på MySpace. De har en egen hemsida där man bland annat kan läsa att bandet består av Jayme Gourkas, Frank Jordan, Eric Van Osten, Melissa Kramer och Rose Bochansky, att de bär fuskpäls som en hyllning till deras vänner i djurriket och att de rekomenderar Richard Adams "Watership Down", en roman de även planerar (planerade?) att hylla med både en teateruppsättning och ett temaalbum. Då någon information om att detta verkligen blivit av inte står att finna någonstans, drar jag slutsatsen att det är ambitioner som aldrig verkar ha uppfyllts. Det är synd, men samtidigt på något sätt vackert. Ouppfyllda drömmar; jag kan relatera. Men In Fur känns inte bara ganska hemliga, utan också väldigt sympatiska.

Jag ska inte överdriva och påstå att "Men In Fur" är det bästa jag hört. Det är en skiva som låter ganska genretypisk. Har man hört och gillat Ladybug Transistor, Beulah och nämnda Belle & Sebastian gillar man säkerligen också det här, även om det sällan riktigt kommer upp i deras höjder. Idéer saknas inte, som ni säkert förstått. Melodierna är fina, och soundet är varmt och harmonsikt. En akustsk gitarr här, en trummaskin där, lite behagligt blås och 60-talsinfluenser där. Sångaren sjunger lite nasalt, som Roger Gunnarsson (Nixon) ungefär. Jag kommer att tänka på Labrador, på Ettnollett, på Emmaboda, och jag har absolut ingenting emot det.

Tyvärr saknas, med ett undantag, de där riktiga brottathitsen. Undantaget heter "The Deer Song". Det är en alldeles underbar liten popdänga som inleds med en sprittande syntmelodi som sedan återkommer gång på gång i låten. I förgrunden varm stämsång och mjuka arrangemang. En ljuvlig kontrastkombination, som faktiskt på alldeles egen hand motiverar ett inköp av "Men In Fur".

6/10

Dagbok: Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Gick till lokale skivhandlaren tidigare i veckan och bytte in The (International) Noise Conspiracys ”A New Morning, Changing Weather”, Eskobars “Til We’re Dead”, Francoise Hardys “L’essentiel” och Mines “Freedom Gone Mad” mot Belle & Sebastians EP-samling “Push Barman To Open Old Wounds”. Jag fick skarva med en hundring, men det var det värt för att byta ut gammal mög mot nästan två timmar av 90-talets mest vitala popmusik.

Egentligen är jag principiellt emot att sälja gamla skivor. Allt man en gång har gillat borde ju ha något slags värde, om så bara sentimentalt. Men jag har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig TINC, Eskobar, sena Francoise Hardy eller Mine, och det kändes enbart befriande att bli av med dem. Ungefär som att vakna upp frisk efter en ovanligt seglivad förkylning.