Svammel: Mitt eget postdigitala manifest..
...eller: Hur jag lärde mig fortsätta förhålla mig skeptisk och frukta iPaden.
För tio år sedan, några få dagar efter studenten, befann jag mig på en sandstrand på Rhodos. Jag var tämligen malplacerad bland piercade strandraggare och stinna baddräktsbrudar, men hade rätt trevligt ändå. Min reskamrat och jag bodde hos hans farföräldrar en bra bit från de värsta turistkvarteren, vi åt gott varje dag, drack gott och mycket varje natt, och på stranden isolerade jag mig från allt som inte var jag. Mina skydd mot omvärlden var ett anteckningsblock och en walkman med ett kassettband.
Sida A: Morrisseys "Vauxhall & I". Sida B: Belle & Sebastians "If You're Feeling Sinister".
Jag kan lyssna på de skivorna utan att resa tillbaka i tiden till den där sandstranden på Rhodos. Men det är svårt. Det kräver ansträngning. Stranden finns där som ett filter som måste trängas genom vid varje lyssning. Det kanske låter jobbigt, men jag tycker om att ha det så. Musik är, vid sidan av dofter, det som starkast får mig att minnas svunna tider.
Ett annat exempel: Doften av stekt Pressbyrån-korv och ljudet av The Smiths tar mig alltid tillbaka till ett par behagliga praktikveckor i gymnasiet då Stefan och jag satt av tid på ett IT-företag i Örebro. Jag hade just upptäckt The Smiths, och därmed börjat beträda en av de viktigaste stigarna på vägen mot mitt nuvarande jag. På Pressbyrån vid Järntorget slank jag alltid in mellan bussbyten, inhandlade något brittiskt musikmagasin, NME eller Melody Maker och insöp information och skvaller, skrev ner namn och titlar och min önskelista växte sig längre och längre.
Tyvärr blir de nya minnena svagare och svagare. Eller snarare, kopplingen minnen/musik blir svagare. Fortfarande kan skivor bli symboler för situationer och perioder i mitt liv, men de blir mindre och mindre betydelsefulla symboler. Tänker jag tillbaka på den föregående sommaren är det nog bara Bill Callahans "Sometimes I Wish We Were An Eagle" som verkligen... är sommaren.
Hur blev det så? Jag skulle vilja säga att det finns tre stora anledningar, och dessa anledningar går hand i hand, flyter in i varandra.
1) Kunskap
Jag känner till så mycket mer musik idag. Lyssnar inte längre enbart på sånt som godkänts av namnkunniga indiepuritaner, utan kan växla mellan genrer, uttryck, stämningar. Plötsligt är inte ledsna män med gitarrer det enda som funkar. Glada tjejer med syntar och samplers fungerar precis lika bra. Jag har svårt att se något direkt negativt med ökad öppenhet och nyfikenhet, men visst, lyssnandet blir ibland mer teoretiskt. Jag lyssnar mer av intresse än för att musiken känns livsviktig.
2) Möjlighet
Aldrig har möjligheten att skaffa sig ett stort musikbibliotek varit större än idag. Jag tillhör förvisso den minoritet som fortfarande köper skivor, men ändå. Skivsamlingar säljs ut för struntsummor (skivor är ju som bekant fula och tar plats, hårddiskar är små och diskreta) och att komplettera sin samling blir billigare och billigare för varje år. Sen har ju min ekonomi förbättrats avsevärt sedan gymnasietiden också. En månadslön, förvisso inte hög, men regelbunden, har gett mig större möjlighet att leta upp ny musik. Jag hinner inte lyssna på en skiva tjugo gånger längre. Det finns alltid något nytt att utforska. Roligt, förstås. Konsekvensen är att mer svårtillgängliga skivor får inte alltid den tid de förtjänar. Mer subtila verk kan förkastas som astråkiga innan de fått en chans att växa.
... och här har vi pudelns kärna:
3) Tillgång
Att ha hela musiksamlingen i fickan (iPod), väskan (MacBook) eller ett musklick bort (Spotify) är naturligtvis fantastiskt på många sätt. Men det skapar ett rastlöst lyssnande. En låt är över, en helt orelaterad låt tar vid. Det är ett mer aktivt lyssnande på så sätt att jag ständigt lyssnar med fingret på avtryckaren, men jag lyssnar mer passivt än tidigare. Skillnaden mot att anstränga sig lite, lägga en vinylskiva på spelaren, eller plocka ut en cd ur skivstället, är milsvid. Den konstanta tillgången till all musik tar också bort exklusiviteten. En bra låt är bara ännu en bra låt i mängden. Musiksmaken blir historielös på ett sätt den inte varit tidigare. Och det känns faktiskt rätt sorgligt.
Och det är här jag börjar frukta Apples iPad. För mig känns litteraturen mer och mer som en sista utpost, böckerna som de sista bestående årsringarna. För precis som en låt eller en doft kan ta mig tillbaka i tiden kan några rader ur Murakamis "The Wind-Up Bird Chronicle" få mig att minnas hur jag lutad mot T-baneteglet i Mälarhöjden frenetiskt plöjde genom den i väntan på morgontåget. Rökdoften från mitt gamla ex av Norman Mailers "De Nakna Och De Döda" för mig tillbaka till intensiva läsupplevelser i en fuktig källarhåla. Och. Så. Vidare. För musik är inte bara en låt svävande i tomma intet. Självklart spelar sammanhang in, var man är när man hör den, vad man bär för kläder på kroppen, sinnesstämning... Jag kan fortsätta rabbla förutsättningar i evigheter.
Likadant är det naturligtvis med en text. iPad är drömmen om en värld med text flygande i tomma intet, utan sammanhang, en oskriven bok att fylla med den text du själv vill ha i den. Kalla mig gärna för bakåtsträvare, men jag tycker det låter rätt skrämmande.
Etiketter: Belle And Sebastian, Haruki Murakami, iPad, Morrissey, Norman Mailer, Svammel, The Smiths
posted by Niklas at 11:39 em
9 Comments:
Det var en fin text, tycker jag. Något jag tycker skrämmer en del med t.ex. iPad är också hur lite de som lanserar och blir exalterade pratar om själva litteraturen. Det hela tycks mest bara handla om teknik och kommers...
Elias: Tack!
Ja, precis, håller helt och hållet med. Tänker också på hur praktiskt det egentligen är med en iPad. En bok kan man ju ta med sig överallt utan att behöva oroa sig överdrivet mycket över att den ska bli stulen eller gå sönder. Har svårt att tänka mig en iPad på stranden, eller lämnad i tågsätet, eller... ja. Vad är tanken egentligen (förrutom, som du skriver, teknik och kommers?) Är böcker verkligen så otympliga? Tar de sån stor plats? Själv älskar jag böcker, både att läsa och att inreda lägenheten med.
Ja. Och nej.
Jag gillar inte iPaden och skulle aldrig köpa en. Men jag tycker å andra sidan inte att vi kan fortsätta att producera böcker och ställa på hyllor - i all oändlighet. Egentligen (även om jag motsäger hur jag själv gör här) behöver man inte äga böcker. Du twittrade ju själv om att du inte läser om böcker, varför behöver du äga dem då?
Och om det bara handlar om teknik vs. pappersböcker då handlar det inte heller om litteraturen, utan om att man tycker det känns trevligare med en bok (och här håller jag med).
Men för miljöns skull, tror jag läsplatta är framtiden. Dock är jag inget för hela iLife-grejen, men en Kindle skulle jag kunna tänka mig.
Det skulle ju vara för miljöns skull då. Samtidigt... är det så mycket miljövänligare med fler elektriska grunkor som ska dra ström och batterier? Och; hur står del av åtgången på papper står egentligen bokindustrin för? Misstänker att kontor är större bovar där.
Visst, klart man inte måste äga böcker, det går ju utmärkt att låna (även om jag alltid drömt om att en gång ha ett extra vardagsrum med enbart bokhyllor, ett eget bibliotek.)
Jag har läst att man behöver köpa runt 22 böcker per år till Kindle för att den ska löna sig CO2-mässigt. Men samtidigt, det är ju tungmetaller och plast i och det är ju aldrig trevliga saker. Samtidigt är kemikalierna vid tryckning inte heller så trevliga, men pappret åtminstone återvinningsbart.
Så jag tror inte att det finns några enkla svar. Förutom att vi inte behöver äga så mycket, som automatiskt tar mycket plats.
Även om det är lättare sagt än gjort, jag vill också ha ett bibliotek där jag kan sitta i en skinnfåtölj framför brasan och läsa och dricka vin.
Helt sant. Är ju på gång att flytta nu och håller på att sortera ut ett helt gäng böcker. Allt som saknar affektionsvärde och som jag inte tyckt särskilt mycket om hamnar hos Myrorna. Så mycket för det biblioteket...
Böcker på hyllor är bra mot växthuseffekten på ett sätt—de binder koldioxid. Om trädet får stå kvar och andas, eller ännu värre vissna eller brinna, släpps koldioxiden ut igen. Bind upp träd som kol, plankor, möbler, böcker.
Pappersböcker måste däremot fraktas omkring, tillverkas, blekas, tryckas, och är dåligt för växthuseffekten på så sätt. Själv laddar jag gärna ner böcker och läser på skärm, jag gillar det mer.
Jag är redan ganska mossig med musik, jag lyssnar på vissa skivor i vissa perioder om och om igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag har på hårddisken, jag blir inte överväldigad, jag vet att jag bara måste ta fram The Analog Girl—The TV is on eller Bran Van 3000—Glee vissa dagar och höra dem flera gånger. The TV is on har jag aldrig haft i annan form än som vorbisfiler men jag har ändå så starka minnen av hängmatta, balkong, sommarskymning och spår 12, Someone Else. Vill somna tryggt till Catatonias Way Beyond Blue, minns första gången jag var i Stockholm och hade den skivan i lurarna.
Jag låter ascii-versionen av Kiplings djungelböcker blixtra framför ögonen, med en RSVP-läsare som visar tre ord i taget, trots att jag har ägt tre olika pappers-ex av dem, första fick jag när jag gick på lågstadiet och jag minns när jag läste Den Vita Sälen en sommardag på min mormors röda överkast.
Det är texten, musiken, arren, orden, som ger minnen, inte bara mediet.
Självklart inte bara mediet. Då skulle det ju räcka med tomma cd-fodral eller rena anteckningsböcker i hyllorna. Men jag vidhåller att mediet inte är oviktigt. Inte lika viktigt som texten, musiken, arren, orden, men inte heller oviktigt.
Jag håller helt med dig Niklas. Text på en skärm kommer aldrig att kunna ersätta fysiska böcker. Böcker är ju långt mer än bara innehållet - doften, formen, kvalitén och så vidare. För mig skapar en välförsedd bokhylla en speciell atmosfär i ett rum. Ett rum med bara tekniska prylar blir sterilt och tråkigt.
Sen tror jag att den effekt som producerandet av böcker har på växthuseffekten är ganska marginell jämfört med många andra saker.
Skicka en kommentar
<< Home