Musik: Her Space Holiday - The Young Machines.

I min ungdom lyssnade jag ofta på Bright Eyes. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Bright Eyes, men inte på samma sätt. Förr lyssnade jag på Conor Obersts jämmerdal som frälsta läser bibeln. Och om någon vågade ifrågasätt blev jag svart i ögonen. Nu har jag aningen mer distans. Kanske gör det mig tråkigare, kanske är jag mer blasé, men jag kan uppskatta Obersts emolyrik för vad den är - navelskådande, rar, och ganska välformulerad tonårspoesi. Jag behöver inte längre se mig själv i texterna, lika lite som jag ser särskilt mycket av mig själv i tio år gamla självporträtt. Saker förändras.

Senaste veckan har jag lyssnat en del på Her Space Holidays "The Young Machines". HSHs frontman Marc Bianchi är exakt lika svartsynt som Oberst, men betydligt mer direkt i formuleringarna. Har inte orkat räkna hur många gånger han nämner ordet "chemicals", men det är många. Annars sjunger han mycket om tjejer, om självdestruktivitet, sin egen och andras, och om en livsstil inte särskilt långt från Herman Hesses stäppvargs.

Behöver jag nämna att jag, när jag hörde skivan första gången, tyckte att Bianchi var ett geni? Det var 2004/05 någon gång, jag var lite less på gitarrer och sökte mig mot det elektroniska. Her Space Holiday var en perfekt inkörsport. Bianchi sysslade med samplers och keyboards, men melodierna var lättnynnade och av klassiskt melankoliskt indiemärke. Inte helt olikt The Postal Service, men elakare.

Så här några år senare kan jag lyssna på Bianchis texter och finna dem till lika delar tröttsamma som rörande. Då och då bränner de till, men oftast går han bara för långt i sina försök att övertyga om hur bedrövlig hans tillvaro ter sig. Men det finns en låt jag ständigt återkommer till, en låt där Bianchi lyfter blicken från sin egen navel och ger sig på ett annat engagerande ämne. Kritiker. "Meet The Pressure" är något så uppfriskande som en låt som är raka motsatsen till den återkommande artistlögnen "Jag läser aldrig recensionerna". Så här bitsk och rolig får han gärna vara oftare.

"I'm not a victim of some feeble mind disease
Although some of my old friends would tend to disagree
I know these chemicals will get the best of me
I'm not saying that I want to quit, it just makes it hard to breath
But who needs lungs when you just bought a brand new pen
And there's stacks and stacks of envelopes just waiting to be sent
I looked through my closet and I found those magazines
I circled all the writers that I one day hoped to meet

Don't get me wrong, I don't mind getting bad reviews
In fact sometimes they're the only ones who try and speak the truth
But there are others who just love to cross that line
Hoping that their viciousness will boost traffic on their site
Like that kid who asked me if I knew I couldn't sing
That's like asking a blind man if he knows that he can't see
Next time try putting down something we don't know
Like how they gave a writing job to someone so damn slow

And then you went and said you didn't understand
How a girl so beautiful could love a guy like him
Now that's a question you should be saving for your wife
And while you're on the subject ask her where she was last night
Because she didn't go to her sister's for a drink
She was backstage at our show sitting on my knee
Telling us about how you walked in on her
With her hands inside her pants and singing all the words
Those very lyrics that you tried to criticize
But as we expected you misquoted half the lines
I guess this is a game that we both just have to play
I'll keep putting records out and you keep throwing them away"