Film: Where The Wild Things Are.

"DO NOT TAKE YOUNG CHILDREN TO SEE THIS MOVIE! It was absolutely horrid. I took my 8 yr old daughter; both of us being very eager to see this film that is being hailed as a 'modern masterpiece' and an 'instant classic'. We sat there stunned as this wonderful book was totally gutted and left hanging to dry. Nothing like the book at all. All the monsters were constantly arguing and mad at each other, everybody seemed like they were manic-depressive, running around feeling guilty, depressed, angry, sad, etc. The entire spectrum of negative emotions was thoroughly explored in this movie. I felt manipulated while watching this steaming turd. It felt like some strange government psy-op, designed to bring out the worst in people.

There were hardly ANY happy moments throughout the entire movie; all the characters (both human and non-human) moped about sadly throughout the film; crying, wallowing in self-pity, anguish, depression, and self-inflicted psychological punishment. Several small children were crying in the theater because it was so sad and negative, I'm not kidding. I am so angry at being deceived. The ads for this film portray it as a positive, magical journey, when it was just the opposite. All it is is a flaming exercise in negativity and self-indulgent wallowing. The movie is jam-packed with subliminal messages and suggestions, all designed to make you feel bad about yourself and others. This one will make you feel awful inside for several hours after you leave the theater. NO REDEEMING QUALITIES WHATSOEVER. Nothing but a big shameful sad-fest. I wish I could get my money back. No, I wish I could go back in time and choose never to see it."

Hoppla. Så kan man ju också uttrycka sig. Men om man väljer att tro att barn kan ta till sig, förstå och uppskatta filmer som har något annat att säga än att allt är bra, precis hela tiden, så är "Where The Wild Things Are" absolut något att ta med sig ungarna på. Eller, för all del, att gå och se alldeles själv. För, som någon annan skrev, det är inte nödvändigtvis en film för barn, utan snarare en film om hur det är att vara barn. Hur förvirrande, sorglig och otäck världen kan framstå. Men också hur det kan finnas äventyr bakom varje hörn, hur fantasin kan sakna gränser. Att den är sorglig är ingen lögn (jag både snyftade och hulkade i filmens avslutande scener). Inte heller att vildningarna, precis som vuxna människor, inte är några vänliga jättar som gör precis som Max vill, utan är varelser av kött och blod med verkliga känslor. Deras dialoger är bisarra och surrealistiska, precis som jag vill minnas att vuxensnack ibland framstod i mina unga öron. Och när de tvingas ner på en mer barnslig nivå, som i sandkockekriget, beter de sig snart precis som ilskna ungar. Den som inte känner igen sig i efterspelet till den scenen har aldrig haft snöbollskrig.

Men, icke att förglömma; "Where The Wild Things Are" är inte bara en snyftsoppa. Den är rolig, engagerande och rasande snygg. Vildingarna är de finaste filmmonster jag någonsin sett. Lurviga tygdräkter och uttrycksfullt animerade ansikten är en underbar kombination. Dave Eggers, Spike Jonze och Maurice Sendak har skapat något så annorlunda som en film som fungerar lika bra för både barn som för vuxna, och detta utan att konceptet bygger på ironiska blinkningar och referenshumor. Helt enkelt lysande.