Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.