Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #2.

Nicolas Makelberge - South America




Dyster dansmusik är den bästa dansmusiken. "Dying In Africa" är förmodligen årtiondets allra bästa svenska skiva och saknar helt svaga låtar. Att välja en utstickare är svårt, för att inte säga omöjligt. Men "South America" känns som en bra sammanfattning av precis allt Nicolas Makelberge handlar om. Det är kallt, lite tomt, lite ödsligt. Samtidigt en låt som gör en upprymd. Som känslan av att sitta ensam och berusad i en framsusande tunnelbanevagn på väg till en plats där precis vad som helst kan hända.

Musik: Gamla hjältar levererar också - eller?

Tre rockdinosaurier är aktuella med nytt. Tre rockdinosaurier som jag lyssnat ohälsosamt mycket på, som i min ungdom var de viktigaste byggstenarna i den musikbjälke som skulle komma att hålla uppe hela min personlighet. Det är förstås Kent, Radiohead och Smashing Pumpkins jag talar om, en trio som jag förstått att jag knappast är ensam om att ha varit djupt nere med under de sista ljuva åren av 90-talet. En trio som jag, där och då, trodde att jag alltid skulle återkomma till, men vars skivor mest har stått och samlat damm där i Benno-hyllorna de senaste åren.


Kents förra skiva hette "Du Och Jag Döden", och den gillade jag. Lite grann. Köpte den aldrig, men mina vänner spelade den flitigt på efterfester, under en period då efterfester var något jag ofta fann mig själv på. Jag kommer nog inte att köpa deras nya heller, även om jag gillar den mer än jag trodde att jag skulle göra. En del fina låtar har den allt.
Problemet är bara det att det är något frustrerande med ljudbilden på "Tillbaka Till Samtiden". "Våga Vara Rädd" börjar med ett beat som får mig att vilja stoppa in Nicolas Makelberge i stereon igen, och jag tänker för ett ögonblick på hur bra det skulle kunna låta om Kent vågade prova på en ny ljudbild, liknande det atmosfäriska 80-talssound som gjorde nämnda Makelberges "Dying In Africa" så klockren. Men Kent verkar vara för rädda för att våga hänga av sig arenarockkostymen. Ett dovt eko av Depeche Mode ligger över skivan. Det är inte dåligt, bara ganska utmattande - vi snackar ju trots allt om gruppen som en gång sjöng "Håna oss, vi rör oss ni står still". Det är verkligen synd. För de kan faktiskt fortfarande skriva rätt bra låtar, och till och från får Jocke Berg ur sig de där textraderna som faktiskt känns, på riktigt, hur jobbigt det än är att erkänna. När han håller sig borta från den där tröttsamt uttjatade Stockholmskritiken.

Jag tror inte jag har lyssnat på Smashing Pumpkins sedan jag såg Billy Corgan prata om sin känsliga konstnärssjäl med Per Sinding Larsen i tv. Han var då aktuell med en soloskiva, och med att vara så full av sig själv att man ville skicka honom ett lavemang, med expressbud. Sällan har en gammal hjälte gett ett mer osympatiskt intryck. Skivomslaget var också så smaklöst att man hånskrattade - en babyrosa Corgan som tryckte sig mot en glasruta. Behöver jag nämna att jag aldrig lyssnade på "The Future Embrace"? Jag är orättvis nu, jag vet, men jag kommer inte att lyssna på "Zeitgeist" heller. Jag gjorde ett försök med inledande "Doomsday Clock" och kom undan med blotta förskräckelsen. Corgan kraxar och hårdrocksgitarrer drönar fram oinspirerande ickemelodier. Tack men nej tack.


Thom Yorkes soloplatta "The Eraser" från förra året blev rätt uppskriven. Själv föll jag aldrig riktigt för den. Den var lite för kall och jobbig. Den lät som jag kan tänka mig att ett litet emospöke inlåst i ett kylskåp skulle låta. Gnyenden och svala beats. Bandet fortsätter i ungefär samma stil på nya plattan, dock med ett lite mer organiskt sound. Stråkar och riktiga instrument och några av bandets mest lätttillgängliga låtar sedan "Ok Computer". Det är ofta ganska fint, men lika ofta ganska enformigt också, och lätttillgängligheten innebär inte per automatik att musiken blir roligare att lyssna på. Enstaka låtar som "Reckoner" sticker ut, men som helhet är "In Rainbows" inte en skiva som kommer att locka mig till särskilt många fler lyssningar.

Kent - Tillbaka Till Samtiden - 6/10
Smashing Pumpkins - Zeitgeist - 3/10
Radiohead - In Rainbows - 6/10

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)