Musik: The Magnetic Fields - Realism.

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Musik: Statistik #1.

Behold! Listan över de artister jag lyssnat allra mest på de senaste ... två åren? (I datorn that is, jag väntar fortfarande på att Last.FM ska kunna registrera de skivor jag spisar i stereon... Om detta sker kommer listan nog att se ganska annorlunda ut.)

Lustigt att Sufjan Stevens fortfarande innehar förstaplatsen, jag har inte lyssnat på honom på år och dar känns det som. De övriga artisterna hoppar mest omkring och byter plats med varandra på topp tio-listan.

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)

Musik: Med Sufjan in i overkligheten.

Jag borde egentligen sova nu, sova och ta igen de timmar jag förlorade inatt. Men det går inte. Jag får ingen ro i kroppen.

Jag lämnade gårdagens Sufjan Stevens-konsert med en känsla jag antar skulle infinna sig om man just sett ett UFO landa utanför fönstret, en känsla av overklighet, en känsla av att något fruktansvärt och underbart håller på att hända. Jag blir inte kvitt den känslan.
Hela konserten var fantastisk, remarkabel, obeskrivlig. Jag har älskat Sufjan Stevens musik sedan jag köpte ”Illinois” i början av året, för hans gripande texter, för hans genialiska melodier, för hans viskande röst.

För hans tvära kast mellan det gripande sorgliga och det barnsligt lekfulla. För hans stora arrangemang som lyfter redan jättebra låtar till nya höjder, högt ovan molnen.
Före konserten var jag orolig. Det fanns en liten klump i mitt bröst som sade mig att Sufjan kanske skulle ställa sig ensam på scenen med en akustisk gitarr och framföra intima men stentrista tolkningar av sina låtar. Har man betalat tvåhundrafemtio kronor för en konsert är det inte vad jag skulle kalla för valuta för pengarna.
Bröstklumpen hade fel, tack och lov. När Sufjan klev ut på scenen, iförd scoutuniform, teatermask och fjärilsvingar, var det i sällskap med en hel orkester i samma storslagna mundering. Det var onekligen väldigt speciellt att se och höra denna märkliga skara inleda konserten med ett riktigt storslaget postrockepos, värdigt Mogwai eller Sigur Rós. Vad låten hette har jag ingen aning om, jag har inte hört särskilt mycket mer av Sufjan Stevens än just ”Illinois”. Ännu.
Men det lät suggestivt.
Det var som att, ja, se ett UFO landa utanför fönstret.
Ibland var det som att titta på Flaming Lips – i ”The Man From Metropolis Steals Our Hearts” kastades uppblåsbara Stålmän ut i publikhavet, och i en nykomponerad julvisa; ”It Was The Worst Christmas Ever”, regnade det tomtar.
Överlag var det ”Illinois”-låtarna som orsakade de ivrigaste applåderna. Fram till ”Majesty, Snowbird”, en låt som inte finns på skiva ännu, konsertens themesong och mästerverk, som får lokalen att dränkas i ovationer.
Det var Sufjan Stevens på Jason Spaceman-humör. Om konserten började med en UFO-landning var det här fullskalig rymdinvasion, det var jätteskeppen från Independence Day, beväpnade med kärlekskanoner. Det var tio minuter episk orkan, och det var så vackert att jag bara kunde skaka på huvudet.
Det skakar fortfarande.

Musik: Sufjan Stevens - Illinois

Artist: Sufjan Stevens
Titel: Illinois
År: 2005
Bolag: Asthmatic Kitty

”Illinois” släpptes förra året. Hade den släppts 2001 hade jag säkert köpt den samma dag som den nådde butikerna. Jag har på senare tid börjat känna en ohälsosam skepsis inför allt som rekommenderas av recensenter. Tillgången till bredband har gett mig möjligheten att upptäcka musiken själv, tack så mycket. Att låta slumpen leda mig till nya upptäckter har känts mer givande än att fiska i andras vattendrag, om ni ursäktar en fånig metafor.
Dumt, väldigt dumt.

För det första; man ska inte kasta sten i glashus. Jag ska ju själv föreställa någon slags recensent, och borde jag inte då föregå med gott exempel, lusläsa recensioner och kasta mig in i den senaste hypen med uppspärrade ögon och superlativpennan bakom örat? Kanske.

För det andra; Jag läste spaltmeter av hyllningar, men förkastade Sufjan Stevens som en singer/songwriter i mängden. Och få saker kunde vara mer fel. Här är det inte tal om några lägereldsballader, och instrumenteringen är långt ifrån begränsad till akustisk gitarr. Stevens krämar på med banjo, stråkar, tamburiner, trumpeter och körer. Han skapar lågmälda mästerverk till symfonier, som hur dystra de än må vara text och melodimässigt, ändå alltid känns märkligt optimistisk. Det är en fantastisk skiva det här, och min tjurskallighet gjorde att jag upptäckte det flera månader för sent.

”Illinois” är del 2 i Stevens (över)ambitiösa projekt att släppa en skiva för varje delstat i USA. Jag hoppas han slutför det. Jag hoppas på fler skivor där han berättar om människorna, de små och de stora, med samma värme och empati som här. Jag tänker ibland att det är så här det hade kunnat låta om Elliott Smith hade tagit till bibeln istället för kniven, men sen skakar jag på huvudet.
Elliott Smith var aldrig en så här skicklig textförfattare.

Sufjan verkar inom genren magisk realism, och han skapar bilder så fyllda med stämning att det egentligen inte behövs någon musik. Det räcker med en bläddring i texthäftet för att behagliga rysningar ska infinna sig.
Efter en genomlyssning av ”Illinois” infinner sig samma känsla som efter att man läst ut en riktigt bra roman. Man känner sig upplyft. Omskakad. Upplyst. Allmänbildad.
Eller som en nyfrälst som läst bibeln, ungefär.