Musik: The Magnetic Fields - Realism.

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!