Svammel: En vecka i sus och dus.

Mina dagar brukar inte bjuda på många överraskningar. I regel följer de ungefär samma mönster. Upp när klockan ringer, frukost, promenad till busstationen med någon skiva i lurarna, buss 165 till Liljeholmen, byte till Tvärbanan, arbete, lunch, mer arbete, hemgång, middag, ett par timmars umgänge, lite knappande på datorn, lyssnande på några skivor, kanske en film, kanske en bok, sömn. Mycket mer spänning än så behöver jag egentligen inte. Åtminstone inte vardagar.

Den senaste veckan har med andra ord varit hektisk, åtminstone med mina mått mätt.

Måndag: Middag på "Djuret" i Gamla Stan. Tveksamt om vi hade haft råd utan det presentkort Mikaelas mamma gav oss i julklapp, men nog hade det varit värt 1100 :-, för det här var bland det bästa jag haft glädjen att äta på svensk restaurang.

Tisdag: "Doktor Glas" med Krister Henriksson på Oscarteatern. Blev erbjuden att köpa biljett kvällen innan, med tackade nej eftersom det var kick off med jobbet på tisdagskvällen. Sen tog jag mig en funderare: kan jag verkligen se mig själv i spegeln om jag prioriterar kick off med arbetet framför att se en hyllad teateruppsättning av en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare? Nej. När beslutet var fattat hade min biljett redan gått vidare, men biljetter fanns kvar att boka på nätet. Tack och lov. Såg en annan Hjalmar Söderberg-roman, "Den Allvarsamma Leken", dramatiseras förrförra våren, och tyckte mycket om det, men det här var faktiskt ännu bättre. Har tidigare inte haft någon direkt åsikt om Krister Henriksson, utan sett honom som en dussinskådespelare, men här är han fenomenal. Han är så levande där han slänger sig mellan roller att man knappt reflekterar över att han är ensam på scenen. Efteråt tar han emot stående ovationer och ser rörande glad ut.

Onsdag: Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan. Väldigt bra, men lite tråkigare än sist, egentligen enbart beroende på att de fokuserade på sämre låtar den här gången. Vem orkar med "The Dolls Tea Party" från "Realism" till exempel? Den sortens nonsenslåt som kan få en att säga upp sitt medlemskap i Stephin Merritts fanclub. Tack och lov är den buttra humorn intakt. Allra roligast blir det i slutet av konserten, när Merritt förklarar att nästa låt blir den sista.
"Play 'The Book Of Love' ropar en entusiastisk tjej i publiken.
"Shut up", svarar Merritt kort. Tjejen ger sig inte.
"Play 'The Book Of Love!'"
"Fuck off."
"Play 'The Book Of Love!'"
"Security!"

Musik: The Magnetic Fields - Realism.

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Musik: Cocoanut Groove, på scen och på skiva.

Jag är en märklig människa. Ända sedan jag hörde "The End Of Summer On Bookbinder Road" för en halv evighet sedan har jag varit otroligt peppad på Cocoanut Grooves debutalbum "Madeleine Street". Ändå gick det mig nästan obemärkt förbi när det släpptes i årsskiften 2008/2009. Kanske var det alla förseningar som fått mig att tappa intresset, kanske var det något annat, jag vet inte. Jag brydde mig bara inte om att kolla upp det.

Tills nu då. För när jag såg att Cocoanut Groove skulle spela på Landet var jag inte sen att boka upp onsdagskvällen. Jag såg också till att ta ut tillräckligt med pengar för att ha råd med skivan, som jag utgick från skulle finnas till försäljning (en korrekt gissning).

På scen gjorde bandet en kompetent spelning, som dock drogs ner lite av att ljudet inte riktigt ville göra dem rättvisa. Det lät på tok för burkigt, och Olov Antonssons drömska, viskande stämma begravdes i ett märkligt brus. Synd, för det man faktiskt hörde lät ganska tajt, och som något som med rätt inramning hade kunnat bli en fin tröst efter The Zombies-besvikelsen tidigare i år. Kanske nästa gång?

(Kanske blev konsertupplevelsen också lite neddragen av att James Ausfahrts lätt maniska framträdande någon halvtimme tidigare stod i så bjärt kontrast till Cocoanuts smakfulla melankoli. Enkla Magnetic Fields-melodier genom ett stökigt Ariel Pink-filter och en sångare som ömsom krälar över golvet, ömsom sjunger - eller mimar, kunde inte avgöra vilket - med mikrofonen nedstucken i min ena kavajficka. Mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande!)

På skiva är Cocoanut Groove naturligtvis riktigt njutbara att lyssna på. Annat hade jag inte väntat mig. En afton som denna, då världen utanför lägenheten är i full blom och regnet avvaktar ovanför taket, saknar deras musik närmast motstycke. En perfekt röra på alla de ingredienser jag älskar.

Film: Pieces Of April.

Titel: Pieces Of April
Genre: Drama, Komedi
Regi: Peter Hedges
År: 2003
Land: USA

Peter Hedges regiserade senast den romantiska komedin "Dan In Real Life", en film som var så usel att jag stundtals hade svårt att tro mina ögon. Så varför väljer jag då att, så här några månader senare, se hans regidebut, "Pieces Of April"? Anledningarna är två. Magnetic Fields på soundtracket och en hyllande kommentar från Kjell Häglund på Weird Science.

Och ja, "Pieces Of April" är faktiskt, på alla plan, en bättre film, utan att egentligen vara exceptionell på något vis. Det är ett nedtonat litet familjedrama med komiska inslag. Inte fri från problem, men med lika många ljusglimtar.

April (Katie Holmes) har över Thanksgiving bjudit hem familjen till sin sunkiga New York-lägenhet. April är familjens svarta får, och hennes föräldrar och syskon är ganska skeptiska till att överhuvudtaget acceptera hennes inbjudan, men då mamman (Patricia Clarkson) är svårt sjuk i cancer kan det vara en sista chans till försoning, och de reser ändå dit. Medan familjen ger sig ut på sin roadtrip (som känns som en något svartare "Little Miss Sunshine", då tittaren blir mer och mer varse om mammans eländiga tillstånd) försöker April febrilt få någon av hennes aviga grannar att bistå med en matlagningshjälp, eftersom hennes spis gått sönder. Just den här delen av filmen känns inte särskilt engagerande. Dels är jag inget fan av Katie Holmes, dels tar det för lång tid innan man förstår vikten av att matlagningen lyckas, hur mycket som står på spel. Jag kommer många gånger på mig själv med att längta efter ett scenbyte, efter fler scener med Patricia Clarkson. Hon är nämligen, precis som vanligt, alldeles förtrollande. En av mina absoluta favoriter. Få kan som henne gestalta sorg, förvirring och ren, spontan livglädje, ofta i en och samma scen. Oliver Platt, som spelar familjefadern, är också en fröjd att beskåda.

Det tar en stund för "Pieces Of April" att lyfta, mycket på grund av att huvudpersonen, April själv, känns ganska ointressant. En klyschig troubled young adult, till synes utan särskilt mycket djup. Men när filmen väl lyfter, ungefär halvvägs, gör den det med besked. Är man det minsta svag för bitterljuvt indieslisk är den väl värd en titt.

7/10

Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!

Musik: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala.

Artist: Jens Lekman
Titel: Night Falls Over Kortedala
Bolag: Service
År: 2007

Jens Lekman är tillbaka och jag insåg inte ens att jag saknat honom. Och jag trodde att jag var färdig, att jag klarade mig bra med mina Magnetic Fields och Jonathan Richman-skivor. Och så såg jag Jens igen på Accelerator, och den låga som en gång brunnit i mitt bröst för hans musik sprakade till men slocknade snabbt igen. Det var bra, riktigt bra, men det var inte vad det en gång varit. ”Friday Night At The Drive In Bingo” var en jättefin poppärla, men jag saknade den där Jens Lekmanska dramatiken, sorglig men insvept i varm finurlig humor som hindrar den från att någonsin bli riktigt betungande.
Och så kom det här. Och jag har svårt att finna ord.

Plötsligt minns jag bara allt så tydligt igen. Hösten 2003. ”I’ll come running with my heart on fire”. Tre personer i sängen, en som muttrar ”vad är det här för konstig musik?” och två som ler. ”Black Cab”, att döda partyn, ”Jag har saknat dig” och långa kramar, för mycket sprit i ett för snabbt tempo och allt var bara för att hitta någon att dela sitt liv med, och allt slutade bara med att man inte visste vem ens vän var längre, och Rocky Dennis dog innan han kunde komma med några svar. Det blev vinter och allt frös.

Våren 2004. Debutalbumets vår. Dansande till ”You Are The Light”. Motalas gator i ny träningsoverallsjacka och ”A Higher Power” i lurarna. Sprudlande glädje till ”Julie”, men med pizza istället för french fries at the dock of the bay, och med kall folköl och bearnaisesås istället för ketchup och majonnäs. Jens Lekman som soundtracket till den absolut bästa tiden i mitt liv. Och observera att jag inte skriver ”hittills”.

”Night Falls Over Kortedala” känns mer genomarbetad än debuten, vilket kan lura en att tro att den skulle ha förlorat lite av sin charmen. Så är dock inte fallet. Den är mer lekfull också. Låtarna är mer varierade, ofta lite gladare och med aningens mer temperamentsfulla rytmer i bakgrunden. I ”Sipping On The Sweet Nectar” anar jag Avalanches mer än någonsin, och då har de ändå alltid varit närvarande i Lekmans låtar.

För mig har hans texter alltid varit lika viktiga som musiken. Sorgliga, sentimentala, roliga och enkla att relatera till. Här är de bättre än någonsin. Små skrönor och betraktelser om vänskap, kärlek, längtan och nostalgi. Framförallt det där sista. Längtan och nostalgi. För mig är det vad hans musik alltid har handlat om. Varenda en av hans låtar är som små dagbokssidor målade i regnbågens alla färger.
Jag hoppas han fortsätter färglägga mitt liv länge till, och att han fortsätter att visa mig nya färger. Oavsett vilka toner de må gå i.

8/10