Svammel: En vecka i sus och dus.

Mina dagar brukar inte bjuda på många överraskningar. I regel följer de ungefär samma mönster. Upp när klockan ringer, frukost, promenad till busstationen med någon skiva i lurarna, buss 165 till Liljeholmen, byte till Tvärbanan, arbete, lunch, mer arbete, hemgång, middag, ett par timmars umgänge, lite knappande på datorn, lyssnande på några skivor, kanske en film, kanske en bok, sömn. Mycket mer spänning än så behöver jag egentligen inte. Åtminstone inte vardagar.

Den senaste veckan har med andra ord varit hektisk, åtminstone med mina mått mätt.

Måndag: Middag på "Djuret" i Gamla Stan. Tveksamt om vi hade haft råd utan det presentkort Mikaelas mamma gav oss i julklapp, men nog hade det varit värt 1100 :-, för det här var bland det bästa jag haft glädjen att äta på svensk restaurang.

Tisdag: "Doktor Glas" med Krister Henriksson på Oscarteatern. Blev erbjuden att köpa biljett kvällen innan, med tackade nej eftersom det var kick off med jobbet på tisdagskvällen. Sen tog jag mig en funderare: kan jag verkligen se mig själv i spegeln om jag prioriterar kick off med arbetet framför att se en hyllad teateruppsättning av en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare? Nej. När beslutet var fattat hade min biljett redan gått vidare, men biljetter fanns kvar att boka på nätet. Tack och lov. Såg en annan Hjalmar Söderberg-roman, "Den Allvarsamma Leken", dramatiseras förrförra våren, och tyckte mycket om det, men det här var faktiskt ännu bättre. Har tidigare inte haft någon direkt åsikt om Krister Henriksson, utan sett honom som en dussinskådespelare, men här är han fenomenal. Han är så levande där han slänger sig mellan roller att man knappt reflekterar över att han är ensam på scenen. Efteråt tar han emot stående ovationer och ser rörande glad ut.

Onsdag: Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan. Väldigt bra, men lite tråkigare än sist, egentligen enbart beroende på att de fokuserade på sämre låtar den här gången. Vem orkar med "The Dolls Tea Party" från "Realism" till exempel? Den sortens nonsenslåt som kan få en att säga upp sitt medlemskap i Stephin Merritts fanclub. Tack och lov är den buttra humorn intakt. Allra roligast blir det i slutet av konserten, när Merritt förklarar att nästa låt blir den sista.
"Play 'The Book Of Love' ropar en entusiastisk tjej i publiken.
"Shut up", svarar Merritt kort. Tjejen ger sig inte.
"Play 'The Book Of Love!'"
"Fuck off."
"Play 'The Book Of Love!'"
"Security!"

Scen: Den Allvarsamma Leken.

”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.

I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den Allvarsamma Leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.

Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.

Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.