Scen: Den Allvarsamma Leken.

”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.

I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den Allvarsamma Leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.

Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.

Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.