Film: Noah Baumbach-maraton.

“Margot At The Wedding” var en besvikelse. Den har några roliga scener (en stortjutande Jack Black i t-shirt, morgonrock och kallingar, som brölar ur sig fullständigt obegripligt nonsens), några gripande scener och ett helt gäng irriterande scener. Särskilt irriterad blir jag på alla osympatiska, korkade karaktärer. De känns helt enkelt för otroliga.
Nicole Kidman spelar nervvraket Margot, som motvilligt återvänder till sitt barndomshem där hennes syster Pauline (Jennifer Jason Leigh) ska gifta sig. Relationen mellan Margot och Pauline är spänd, och ingenting blir bättre av att Margot från första sekunden hatar hennes blivande man, den tjurige och egoistiske Malcolm (Jack Black). Mest lidande av spänningarna blir Margots son, den förvirrade och morsgrisiga Claude. Claude är en typiskt lillgammal Noah Baumbach-tonåring. Relationen mellan mor och son är långt ifrån sund. I en scen berättar han stolt för Margot att han onanerat.
Filmen känns på det stora hela som ett experiment i manusskrivande där Baumbach har hittat på ett gäng karaktärer med extrema personligheter, placerat dem i en miljö och sedan låtit historien skriva sig själv. Det är intressant, men inte nödvändigtvis bra, och i slutet kände jag mig mest uttråkad. Filmen vill säga något om relationerna mellan barn och föräldrar, men den gör det på ett väldigt omständligt sätt.

Roligare är det då att titta på Baumbachs tidiga, charmerande filmer. Bagateller, absolut, utan den emotionella tyngd som gjorde ”The Squid And The Whale” så fantastisk. Men njutbara och smarta bagateller.
”Mr. Jealousy” är historien om Lester Grimm, spelad av Eric Stoltz. Lester har ett stort problem i livet: hans svartsjuka. På film är svartsjuka något av det mest destruktiva man kan tänka sig, och resulterar ofta i våldshandlingar. Så inte här. Lester är en snäll och timid kille vars svartsjuka bottnar i plågsamma ungdomsrelationer. Han skäms naturligtvis över den, och gör sitt bästa för att dölja den, men i takt med att misstron mot flickvännen (Annabella Sciorra) växer tar sig hans svartsjuka mer och mer bisarra uttryck. Det hela kulminerar när han under fejkat namn går med i en terapigrupp för att spionera på ett av flickvännens ex, den slemmige författaren Dashiell (Chris Eigeman). En märklig slags vänskap växer fram mellan de båda, och Lester snärjs in mer och mer i ett nät av lögner.
Det är en farsartad historia, referenserna till lagom fin finkultur duggar tätt, och Baumbachs Woody Allen-komplex spelar huvudrollen i varenda scen. Men det gör inget. Filmen kom 1997, och då liksom nu var det länge sen Allen gjort något lika underfundigt. En underskattad pärla.

I ”Highball” återförenas skådespelarna från ”Kicking And Screaming” och ”Mr. Jealousy” i en enkel, snabb och rolig lofi-produktion. Filmen utspelas helt och hållet i en lägenhet, under tre olika fester, och känns både improviserad och inspirerad. Den påminner lite om ”Margot At The Wedding” på så vis att den mest går ut på att ett gäng ganska extrema personligheter interagerar med och irriterar sig på varandra, men här är det betydligt roligare. Särskilt mycket till handling finns inte att tala om, det är mest korta scener där de olika personligheterna talar med varandra och om varandra. Men det är, precis som i ”Kicking And Screaming”, så underhållande samtal att övrig handling är överflödig.
John Lehr kan ha utrustats med världshistoriens dummaste flin, och filmen igenom levererar han lika korkade repliker, med nämnda flin på läpparna. Carlos Jacott är som vanligt alldeles underbar, här som den odräglige Felix, gästen som alla, med all rätt, avskyr. Ska jag hitta något att klaga på så är det väl att kvinnorna inte tillåts vara lika minnesvärda och roliga som männen. Men det finns en spontan glädje i den här filmen som verkligen smittar av sig, och när jag ser den kommer jag på mig själv med att önska att jag fick vara en i gänget, en av dessa lagom hippa, lagom kända New York-personligheter. Baumbachs entourage rymmer så många hjärtliga karaktärer. Så många duktiga skådespelare, regissörer och musiker skymtar förbi i hans produktioner, ofta utan annan anledning än att de är folk han gillar. Peter Bogdanovich, mannen som gjort en av mina absoluta favoritfilmer, ”The Last Picture Show” är psykologen i ”Mr. Jealousy” och dyker också upp som påfrestande men rolig imitatör på festerna i ”Highball”. Dean Wareham, popstjärna i Galaxie 500, Luna och Dean & Britta, medverkar i såväl filmerna som på deras soundtrack, älskvärd som alltid och stilig som få. Och Chris Eigeman, the thinking mans Bruce Campbell, är alltid en fröjd att beskåda.
Kalla mig gärna bakåtsträvare, men jag hoppas verkligen att Noah Baumbach snart återvänder till sin gamla skådespelarensemble. Ingen annan tycks vilja anlita dem, och det är synd och skam att se sådan talang försvinna ut i obskyriteten.

Margot At The Wedding – 5/10
Mr. Jealousy – 7/10
Highball – 7/10