Film: Stockholm Boogie.

Regi: John Lindgren

Genre: Komedi
Titel: Stockholm Boogie
År: 2005
Land: Sverige

Jag minns inte om det var på Weird Science eller på hennes egen blogg, men Emma Gray Munthe kallade vid något tillfälle ”Stockholm Boogie” för underskattad, och sedan dess har jag varit sugen på att se den. Jag blir alltid glad när någon hittar ljusglimtar i utskällda filmer, skivor och böcker, och jag blir alltid lika peppad på att se om även jag kan se dem.
Och i det här fallet kan jag det. ”Stockholm Boogie” är nämligen betydligt bättre än sitt rykte. Att kalla den ”bra” är att ta i, men som uppdaterad pilsnerfilm, eller Kusturica på Hornstull, fungerar den utmärkt. En småcharmig bagatell i samma anda som ”Jalla Jalla”. De påminner om varandra i tonläge och tempo, och ”Stockholm Boogie” är varken bättre eller sämre än Josef Fares debut.

Jerka (Erik Johansson) och Hoffe (Jens Malmlöf) är kusiner, och hänger i filmens början vid Slussen, där Hoffe desperat försöker hitta en tjej att festa med. Jerka har nyligen gjort slut med sin tjej och vill mest åka hem, men när överklasstjejen Nathalie (Marie Lindström) går med på att hänga med dem till Skinnarviksberget för att dricka sprit ändrar han sig. De två kusinerna (som för övrigt känns som utstigna ur en tidig Rocky-strip) tävlar under natten om Nathalies gunst medan Jerkas ex Terese letar efter dem. Och det är egentligen bara det filmen handlar om. Jag har ingen aning om var filmens upphovsmän kommer från, men på många sätt känns filmen som ett kärleksbrev till Stockholm, med en nyinflyttad, storögd och ganska naiv ung människa som avsändare. Hade inte filmen skildrat en typ av ”sköna lirare” som jag själv har rätt svårt för hade jag nog varit helt rätt målgrupp.

5/10