Musik: En låt #30.

Iron & Wine – Upward Over The Mountain

I ett skitigt kök i en studentkorridor i Motala horde jag för första gången Iron & Wine. Jag var väl ute från rummet för att hämta tepåsar eller bre en macka eller nåt, och från radion hördes det vackraste sprakande jag någonsin hört den ge ifrån sig. Jag frågade vems skivan var. Den var Lindas. Och då Linda är en vänlig själ fick jag naturligtvis låna den.

Jag har inte riktigt brytt mig om att lyssna på Iron & Wine efter ”The Creek Drank The Cradle”. Jag hörde någon låt från uppföljaren, ”Our Endless Numbered Days”, på en Sonic-skiva, men fastnade inte alls för den. Den hade inte den där sprakande, ensliga och väldigt intima stämningen som gjorde debuten så förtrollande att lyssna på.

Att lyssna på ”The Creek Drank The Cradle” skapar bilder i mitt huvud. Ett ensamt hus med majestätiska vyer – berg, vidder, floder - runt knuten. En veranda där Sam Beam spelar på sin gitarr. Och så jag, bakom ett hörn, lyssnandes på något jag egentligen inte är menad att höra. Något privat, och mycket mycket vackert. Och aldrig är det vackrare eller mer privat än i ”Upward Over The Mountain”.

Vad texten egentligen handlar om vet jag inte. Sam Beams lyrik är full av symboler och metaforer. Men som nyligen avflyttad från min hemstad och för första gången utan tryggheten i att ha familjen ett stenkast bort, fann jag något att relatera till i försiktigt framviskade rader som:

”Mother don’t worry
I’ve got a coat and some friends on the corner
Mother don’t worry
She’s got a garden we’re planting together”

Och kanske framförallt:

“Sons are like birds
flying always over the mountain”.