Musik: En låt #48.

Anywhen - The Siren Songs

Häromdagen fick jag ett mail från en okänd amerikan på Last.fm. Han såg att jag hade lyssnat på Anywhen och undrade om jag hade deras gamla album på datorn. Eftersom jag köpte deras debut för en tia på Ginza för säkert tio år sedan och har 97 % av min musik inlagd i iTunes numera, var svaret ja. Men Anywhen? När lyssnade jag senast på dem frivilligt (dvs. utan att iTunes slumpat fram någon av deras låtar?) När tänkte jag ens på dem? Varför skulle någon annan i hela världen ha hört talas om Anywhen?

Jo, det finns faktiskt en låt jag återkommit till då och då. "The Siren Songs" upptäckte jag på den gamla goda Audiogalaxy-tiden. Det var en tid då episk, storslagen arenapop kittlade mina trumhinnor på precis rätt sätt. "The Siren Songs" stack ut, den hade något eget, men kändes samtidigt lite som en tvilling till en av mina andra favoriter från den här tiden, "Sea Song" av Doves. Jag har glömt bort mycket av det andra jag lyssnade på, men den här har dröjt sig kvar i mitt minne. Det är inte en låt jag lyssnar på särskilt ofta nuförtiden, mest kanske eftersom jag aldrig tog mig tid att leta upp "The Opiates", skivan som låten är hämtad från.

En omarbetad version av "The Opiates" kallad "The Opiates - Revised" gavs ut på David Sylvians skivbolag Samadhisound för två år sedan, nu under artistnamnet Thomas Feiner & Anywhen. Här och där blev det tydligen rätt uppskattat och omskrivet. Och det var så min nyfunne amerikanske vän upptäckt dem.

Samma dag som jag fått mailet på Last.fm ramlade jag in på Stadsmissionen efter jobbet. I deras skivback hittade jag ett exemplar av Anywhens andra album. Vilket sammanträffande! Det var tyvärr inte ett album värt att skriva mycket mer om.

Men "The Siren Songs" tyckte jag kunde förtjäna några rader. Och varför inte några lyssningar? Nyversionen finns att höra här nedan. Minns jag rätt skiljer den sig inte nämnvärt från det nio år gamla originalet. Ge den en chans.

Musik: En låt #47.

Kevin Rowland - Concrete & Clay

Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.

Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.

Musik: En låt #46.

Nancy Sinatra - Kinky Love

Vilken märklig låt va? Är det undra på att den blev bannad från radio för "suggestive lyrics". Egentligen är den inte hälften så bra som den är bisarr, men ändå värd att uppmärksammas.

Musik: En låt #45.

Yo La Tengo - Little Honda

The Jesus & Mary Chain är ett sånt där band som aldrig riktigt funkat för mig. De låter stundtals helt okej, glimrar till här och där i små doser, men det stora problemet är att de aldrig lyckas leva upp till förväntningar. The Jesus & Mary Chain blir aldrig bättre än de band som låter som The Jesus & Mary Chain, och av de där sockersöta flickpopsmelodierna inslagna i taggtråd som popskribenter alltid talar om, hör man sällan särskilt mycket mer än själva taggtråden. De J&MC-låtar jag nynnar med till kan jag nog räkna upp på högerhandens fem fingrar.

När Yo La Tengo covrar Beach Boys "Little Honda" låter det som man önskar att J&MC lät. Det är sockersött och melodiöst och inlindat i, om inte taggtråd så åtminstone stålull. Jämför också textraderna:

"First gear, it's all right
Second gear, hang on tight
Third gear, ain't I right
Faster, it's all right"

(Yo La Tengo - Little Honda)

med

"I get ahead on my motorbike
I get ahead on my motorbike
I feel so quick in my leather boots
I feel so quick in my leather boots"

(Jesus & Mary Chain - The Living End)

Den ena är kaxig på riktigt, den andra påklistrat attitydstinn. Jag föredrar nog stålull framför taggtråd.

Lyssna! Yo La Tengo - Little Honda

Musik: En låt #44.

Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.

Musik: En låt #43.

The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Jag har noll koll på The Wild Swans. Är överlag rätt dåligt insatt i svartklädd Liverpoolrock. Mina tre Echo & The Bunnymen-skivor åker inte fram särskilt ofta, och grupper som The Teardrop Explodes har jag aldrig ägnat någon uppmärksamhet. Det kan komma att bli ändring på det nu. Mycket möjligt. För sedan Herr Alarik tipsade om "The Coldest Winter In A Hundred Years" har jag varit rätt hookad. Egentligen är det en väldigt simpel låt. En enkel melodi, en berättarröst, en text om svunna tider, minnen av gamla vänner, Liverpoolscenens profiler, beautiful freaks. Det är den vackraste talade låt jag hört sedan The Clienteles "Losing Haringey".

Låten kan höras (och texten kan läsas) här: The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings

Musik: En låt #41.

Ulf Stureson - Sommarbarn

Olle Ljungströms karriär fick sig ett rejält uppsving i och med den eminenta dokumentären som visades på SVT och biografer nu i vår. Gott så. Hans musik förtjänar att upptäckas på nytt. Men det finns fler svenska artister som förtjänar att lyftas fram i ljuset igen. Jag tänker främst på Ulf Stureson. Min vän Fredrik spelade hans senaste skiva "Beroende" ett par gånger häromåret. "En svensk Mark Linkous", tänkte jag, och sen tänkte jag inte så mycket mer. Tills nu. För nyligen ramlade jag över ett exemplar av debutskivan "I Overkligheten", och jag är helt tagen.

Trasigt, sprucket och skevt låter det, inte helt olikt tidigare nämnde Ljungström, men det är naknare, lite mindre smart och trixigt. Skivan skrevs mitt i sorgearbetet efter att hans syster och bror gått bort med kort mellanrum. Det hörs. Det hörs framförallt på inledande "Sommarbarn". Sällan har jag hört en skörare, sorgligare sång, och då har jag ändå en hel skivsamling full med sorgliga, sköra sånger. Det är en sån där låt som jag vill ska spelas på min begravning. Som "Perfect Day", som "Himlen Är Oskyldigt Blå", eller varför inte; som en svensk version av Chris Bells "I Am The Cosmos".

Lyssna! - Ulf Stureson - Sommarbarn

Musik: En låt #40.

Slowdive - Rutti

Påskhelgen var hektisk, full av happenings, middagar, flängande fram och tillbaka. Sånt är ju trevligt, givetvis, men under den avslutande påskdagsmiddagen kom jag på mig själv med att gäspa oartigt, både en och två gånger. Skönt då att det är annandag i dag. En röd dag extra att göra precis vad man vill av. Vad jag vill idag är mest att sova. Jag är fruktansvärt trött. Det har sina skäl.

Klockan var väl ungefär halv elva när jag kom hem från gårdagens middag. Jag hade tänkt lyssna igenom en skiva och sedan gå och lägga mig. Mitt i lyssningen fick jag snilleblixten att äntligen göra slag i saken och byta från Windows Media Player till iTunes. Jag har haft iTunes installerat ett bra tag, men har tyckt att flytten av mediebiblioteket från ett program till ett annat har verkat för en på tok för bökig process för att orka genomföra.

"Så bökigt kan det ju ändå inte vara", resonerade jag nu, någonstans mitt emellan tidig natt och sen kväll, och skred därefter till verket. Men bökigt var det. iTunes konverterade automatiskt mina gamla WMA-filer till det egna formatet ACC, och det verkade ju smidigt och helt okej, tills jag upptäckte att filerna då blev ungefär dubbelt så stora som tidigare. Det hade jag inte riktigt plats med, så jag avbröt processen. Återstod då att själv konvertera alla gamla WMA-filer till MP3. Det tog en bra stund innan jag klurat ut ett smidigt sätt att lösa det på (det vill säga, ett sätt utan krav på allt för mycket handpåläggning), flera timmar faktiskt. Klockan blev ett, blev två, blev tre, blev fyra. Att skjuta upp arbetet till morgondagen var inte att tala om. Jag är tvångsmässig like that. Trött var jag, men tänkte att what the heck, jag har inga planer för morgondagen. Jag kan sova hur länge jag vill.

Klockan halv nio på morgonen vaknade jag och kunde för mitt liv inte somna om. Datorn fortsatte tappert att skapa mp3-filer utan några större behov av min hjälp. Jag var för trött för att göra något kreativt, för pigg för att sova. Jag gjorde några tappra försök, kröp ner i sängen, drog täcket över huvudet, inget hjälpte.

Jag drog igång Slowdives stora mästerverk "Pygmalion" och hoppades att den skulle söva mig. Det gjorde den inte. Men inledande spåret "Rutti" kändes som ett tio minuter långt soundtrack till dagen, till stämningen i lägenheten, stämningen i sinnet, till sömnigheten, till vädret. Himmelen utanför lägenheten var vit, luften som tidigare i helgen varit så varm var nu kylslagen och frisk. Det kändes som om "Rutti" var skriven och komponerad för just mig, för just det här tillfället, för just den här dagen. En mäktig känsla.

Musik: En låt #39.

Josh Rouse - Late Night Conversation

Det måste inte vara så jävla dramatiskt hela tiden. Det måste inte vara Conor Obersts frustande ångestattacker eller Will Oldhams sjuka bibel-och-sprit-psalmer. Det kan beröra ändå. Uppbrott kan beröra ändå. När Josh Rouse berättar om uppbrott i "Late Night Conversation" berör det mer än det mesta.

"Late night conversation
Turns into a fight
And all the years you've been frustrated
They finally subside
And now you walk away
To face
The day
Alone"

En enkel poplåt. Melodisk och anspråkslös. Nästan hurtig i tempo, inte så att man vill dansa, men så att man ökar takten på stegen om den spelas i lurarna under en promenad. Nästan lite lömskt att gömma något sorgligt bakom en så direkt och självklar melodi. Men väldigt effektivt. Inga konstigheter, inga krusiduller.

Självklara melodier och dystra vardagsbetraktelser - känns som en rätt träffande beskrivning av Josh Rouses konstnärskap, inte sant?

Musik: En låt #38.

Phil Ochs - Pleasures Of The Harbour

I sommeras, i ett dumdristigt anfall av hybris, förvirring och dyskalkyli, investerade jag äntligen i en ny vinylspelare. Den gamla hade verkligen sett sina bästa dagar och borde ha pensionerats för många år sedan, så dumdristigheten handlar egentligen bara om att jag inte hade likvida medel nog att unna mig den sortens utsvävningar...

Hursomhelst. En fin finess på den nya spelaren var möjligheten att spela över skivor till datorn. Detta har jag varit på tok för lat för att ens prova på, men när jag väl kommer till skott vet jag precis vilken skiva som blir den första jag spelar av; "Chords Of Fame", den Phil Ochs-samling jag köpte för att fira min nya investering.

Det är en dubbelskiva vi har att göra med, och materialet spänner över hela hans karriär. Första skivan är helt okej, och innehåller främst Ochs protestsånger - de sånger han är mest känd för. Andra skivan är betydligt intressantare och innehåller hans senare, mer egensinniga verk. Här är han mer personlig. Mindre politiska slagord, mer reflektion och introspektion. Framförallt är det "Pleasures Of The Harbour" som sticker ut. En åtta minuter lång symfoni med ljuvliga melodier och instrumentering som för tankarna till tidtypisk filmmusik. Ganska långt från hans tidigare, rätt banala sånger som "I Ain't Marching Anymore".

"Pleasures Of The Harbour" finns också med på albumet med samma namn från 1967. Väl värt en titt det också.

Musik: En låt #37.

Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong

Jag har svårt för postrock som bara skramlar. Jag har väldigt lätt för postrock som låter episk, storslagen och filmisk. Det är därför Mogwais "Rock Action" är en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva som är underskön från början till slut. När den är som allra bäst, i (rätt gissat!) "2 Rights Make 1 Wrong" låter det som om livet passerar revy framför ögonen.

Det är en låt som bara pågår och pågår, men melodier och harmonier avlöser varandra i ett outtröttligt stafetttempo. Den blir aldrig någonsin monoton. Att lyssna på "2 Rights Make 1 Wrong" är som att långsamt segla längs en mörk flod, där omgivningarna är dystra, dramatiska. Vackra. Och bakom varje flodkrök döljer sig nya landskap att förlora sig i. Ett klassiskt mästerverk värdigt någon av de stora kompositörerna.

Musik: En låt #36.

Edson - Slow

Edson hette en sympatisk liten poporkester som verkade i början av årtusendet. Jag såg dem på scen två gånger och älskade varenda sekund av det. Tyvärr kom jag aldrig mycket längre än till deras första skiva, "Unwind With Edson". Jag tröttnade. Inte så mycket på Edson, som på mespoppen i största allmänhet. Sedan dess har jag återvänt till mespoppen, gång på gång på gång. Det kommer jag nog aldrig att upphöra med.

Edson återvänder jag dock mer sällan till. Det finns ingen särskild anledning till det, jag tycker fortfarande de låter bra, och Pelle Carlbergs soloskivor verkar sympatiska. Det har bara inte blivit av.

För några år sedan snubblade jag över en av gruppens singlar i en reaback och köpte den. Det var "One Last Song About You Know What", från gruppens tredje album, "Every Day, Every Second". De första tre spåren är inte remarkabla på något vis. Bra, kompetent och trallvänlig pop helt enkelt. Men avslutande spåret sticker ut.

"Slow" är en otäck låt. Den låter sjuk, febrig. Den där ironin som annars alltid avdramatiserat gruppens mer allvarliga låtar lyser här med sin frånvaro. Pelle Carlberg pekar på samhället med samma anklagande finger som Henrik Berggren gör i Broder Daniels "Cruel Town", fast lite mer subtilt. Den låter som den där känslan som kan komma över en under riktigt dåliga dagar, den där känslan av att världen är galen, av att allt är meningslöst, och att man är den enda som ser det. De där dagarna då alla andra rör sig som om någon tryckt på fast forward, och man själv står stilla i pausläge. Det är inte den bästa, men förmodligen mest ångestladdade, låt gruppen spelat in.

(Pelle Carlberg är för övrigt snart aktuell med ny skiva, med den sympatiskt Stephen Duffy-klingande titeln "The Lilac Time".)

Musik: En låt #35.

Fleet Foxes - He Doesn't Know Why

My Morning Jackets flanellrock har aldrig riktigt gripit mig. Bra i små doser, vissa låtar är starka, vissa partier. Sen tar det stopp. Och det är samma sak med deras småbröder i Band Of Horses. "The Funeral" är jättebra, några andra låtar likaså. Men det vill inte riktigt sätta sig, ville inte riktigt snacka med mig. Länge har jag funderat på varför. Nu har jag det. Som så ofta annars handlar det i slutändan om melodierna.

"He Doesn't Know Why" med Fleet Foxes har soundet, My Morning Jacket-soundet. Men den har melodi också. En melodi som flödar genom hela låten, mjuk och följsam, självklar och genuin, som om den plockats upp direkt ur naturen. Den liksom böljar fram, en melodi att vagga med i. Den gör mig alldeles luddig och harmonisk inombords. Nu låter ju inte hela skivan så här, allt sätter sig inte, allt snackar inte. Men "He Doesn't Know Why" är mer beroendeframkallande än något jag hittills hört av bandets föregångare. och kan mycket väl komma att bli ett av de mer bestående musikaliska minnena av sommaren 2008.

Låten finns på bandets självbetitlade debutskiva, men kan också höras här.

Musik: En låt #34.

Jackson Browne - Somebody's Baby

Nej, trots Cameron Crowes inblandning är "Fast Times At Ridgemont High" inte en lika bra high school-skildring som "Dazed & Confused". De påminner en del om varandra; den långa rolllistan, den ickelinjära handlingen... Men "Fast Times..." koncentrerar sig mer på humor än på charm, och humorn är lite för plump, de dråpliga situationerna lite mindre trovärdiga. Den där närvarokänslan ville inte riktigt infinna sig. Inte en dålig film alls egentligen, bara väldigt underlägsen, om man nu ska jämföra.

"Fast Times At Ridgemont High" har dock något som "Dazed & Confused" saknar, och det är Jackson Brownes 80-talssmöriga "Somebody's Baby" på soundtracket. Amerikansk middle of the road-rock blir inte mer amerikansk middle of the road-rock än så här. Jag måste erkänna att jag gillar det. Mycket. Min tolerans för den här sortens musik ökade när jag insåg att jag faktiskt tyckte om Tom Pettys "Free Fallin´" och sedan dess har det gått utför. Kanske är det så att åldern har fört med sig en insikt om att en bra låt trots allt är en bra låt. "Somebody's Baby" är, sin fläskiga 80-talsproduktion till trots, en riktigt bra låt, vilket om inte annat bevisas av den känsliga liveversion jag har på min hårddisk. Avklädd, nu presenterad med enbart piano och röst, blir det en låt om kärlek på avstånd, om längtan och avund.

En ensam suck från ett midnattsblått Kalifornien.

Musik: En låt #33.

The Plan – Let’s Leave

När The Plan helt plötsligt var i ropet igen härom året var jag inte med längre. Inte för att det var något fel på det nya materialet jag hörde, jag var bara inte intresserad. Det blir ju så ibland, man orkar inte alltid hålla lågan brinnande. Man kan tyvärr inte vara överallt på samma gång, och jag var, musikaliskt, någon annanstans när The Plan kom tillbaka. Men det är fint när den där lågan helt plötsligt flammar upp på nytt, utan att man riktigt vet hur det gick till.

Som igår. Jag var på litteraturfestival på dagen, och på kvällen höll jag i en liten, improviserad förfest. Kvällssolen sken och vi hade tre liter rött att dricka. Blicken fastnade på bokstaven ”P” i skivstället. "The Plan", debuten. Det goda livet. Frankofili. Det kändes passande. När ”Let’s Leave”, tveklöst bästa spåret på skivan, sköljde över mig med sitt magnifika orgelintro, då blev jag närmast tårögd. Vilken nostalgi.

Hösten 2001 var en grå höst, en deppig höst, men ”Let’s Leave” livade upp den. Det var en höst av uppbrott, och The Plan gjorde med den här låten uppbrottet vackert. ”Let’s Leave” var en fanfar för uppbrottet, för att lägga saker bakom sig. Den funkade lika bra för depp som för pepp, även om den nästan alltid utmynnade i det sistnämnda. Den fick mig alltid på fötter. Det var en låt som fick mig att känna mig, får man att känna mig, närmast extatisk. Den gjorde smutsen vacker. Jag är så glad att jag återupptäckte den.

Musik: En låt #32.

Jona Lewie - In The Kitchen At Parties

Dagens obsession: Jona Lewie!

"In The Kitchen At Parties" gick varm under någon vecka för ett par (fem?) somrar sedan, och sen glömde jag bort den. Tills nu. Jag satt i köket och talade med en kille från australien för några (fem?) helger sedan, och kom på mig själv med att citera låtens titel. Först ikväll letade jag upp den på YouTube, och hittade detta fantastiska klipp från Top Of The Pops. Jona har ett oslagbart roat uttryck i ansiktet, dansar som en fåne och har doatjejer som ser underbart uttråkade ut. Jag kan inte hålla mig för skratt, men tycker att det på något plan är jävligt bra på riktigt också. Det är en enkel låt, men den säger så mycket. Imorgon har jag fest. Kolla efter mig i köket.


"I'm no good at chatting up and I always get rebuffed.
Enough to drive a man to drink I don't do no washing up.
I always reached the stuff piled up
a-piled up in the sink.

But you will always find him in the kitchen at parties."

Musik: En låt #31.

Super XX Man – And I Again

En natt kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade mycket på för några år sen, en låt som jag där och då tyckte var ganska fantastisk, och som jag den här natten blev väldigt sugen på att höra igen. Det var någon gång i början av årtusendet jag lyssnade på den. Bright Eyes hade precis släppt sin ”Fevers & Mirrors”, och jag älskade den. Sonic hade precis börjat ges ut, och jag följde deras tips slaviskt. Eftersom jag var arbetslös hade jag ingen möjlighet att köpa alla de skivor de tipsade om, och eftersom jag inte hade tillgång till bredband hade jag inte möjlighet att ladda ner dem heller.

Min vän Alex hade bredband, och han bodde vägg i vägg med mig. Jag brukade köpa tomma cd-skivor och låna hans dator då och då. Jag hade med mig långa listor på låtar och artister som behövde kollas upp, och så satt jag där ett par timmar framför Kazaa, botaniserade och laddade ner, och så gick jag därifrån med en hastigt komponerad blandskiva som jag sedan lyssnade på.

En av låtarna som hamnade på en av mina skivor hette ”And I Again”, och det var en obskyr singer-songwriter kallad Super XX Man som framförde den. Förutom en uppskattande recension i Sonic har jag aldrig hört talas om den artisten, vare sig före eller efter ”And I Again”. Det var en sentimental låt, där den valpige Super XX Man gnydde om en dröm han haft, en dröm om det förgångna, om en gammal sunkig lägenhet och en gammal vän som aldrig hälsade på. På den tiden var taskig inspelningskvalitet och falsksång en kombination som per automatik fick mig lyrisk, och jag vet inte om ”And I Again” verkligen är så bra som jag då tyckte. När jag lyssnar på den nu (jag ägnade flera småtimmar av googlande för att finna den – den gamla blandskivan är borta sedan länge) är det inte så mycket låten i sig som de minnen den frambringar, som slår undan benen för mig. Men en bra låt är det fortfarande, i all sin rara anspråkslöshet.

Musik: En låt #30.

Iron & Wine – Upward Over The Mountain

I ett skitigt kök i en studentkorridor i Motala horde jag för första gången Iron & Wine. Jag var väl ute från rummet för att hämta tepåsar eller bre en macka eller nåt, och från radion hördes det vackraste sprakande jag någonsin hört den ge ifrån sig. Jag frågade vems skivan var. Den var Lindas. Och då Linda är en vänlig själ fick jag naturligtvis låna den.

Jag har inte riktigt brytt mig om att lyssna på Iron & Wine efter ”The Creek Drank The Cradle”. Jag hörde någon låt från uppföljaren, ”Our Endless Numbered Days”, på en Sonic-skiva, men fastnade inte alls för den. Den hade inte den där sprakande, ensliga och väldigt intima stämningen som gjorde debuten så förtrollande att lyssna på.

Att lyssna på ”The Creek Drank The Cradle” skapar bilder i mitt huvud. Ett ensamt hus med majestätiska vyer – berg, vidder, floder - runt knuten. En veranda där Sam Beam spelar på sin gitarr. Och så jag, bakom ett hörn, lyssnandes på något jag egentligen inte är menad att höra. Något privat, och mycket mycket vackert. Och aldrig är det vackrare eller mer privat än i ”Upward Over The Mountain”.

Vad texten egentligen handlar om vet jag inte. Sam Beams lyrik är full av symboler och metaforer. Men som nyligen avflyttad från min hemstad och för första gången utan tryggheten i att ha familjen ett stenkast bort, fann jag något att relatera till i försiktigt framviskade rader som:

”Mother don’t worry
I’ve got a coat and some friends on the corner
Mother don’t worry
She’s got a garden we’re planting together”

Och kanske framförallt:

“Sons are like birds
flying always over the mountain”.

Musik: En låt #29.

Britta Persson - Cliffhanger

Britta Perssons senaste singel "Cliffhanger" (finns det fortfarande singlar? "Den nya Britta Persson-låten som spelas på P3" kanske är en mer korrekt benämning?) är sååå tidigt 90-tal.
Ljuva minnen av Mary Lou Lord, Throwing Muses och Sundays skulle virvla upp inom mig, om jag nu vore gammal nog att ha minnen av de artisterna. Nu har jag bara ett par skivor med dem, och Britta Perssons "Cliffhanger" får mig att tänka på de (tyvärr skamligt få) tillfällen jag lyssnat på dem, får mig att vilja lyssna på dem igen. Det är en bra låt med en smart melodi, men det är framförallt soundet och rösten som lyften den. Det låter lite dovt, lite mörkt och murrigt, och rösten är sådär härligt svajig och ekande som Harriet Wheelers.

Nu känner jag mig lite jävlig, för det känns inte som att Britta själv skulle uppskatta att enbart jämföras med kvinnliga artister. Jag tycker själv det är förkastligt. Men jag kan helt enkelt inte komma på särskilt många manliga artister eller band som låter riktigt på det här viset. Inte i sound, och inte i känsla. Det är lite trist, men jag kan leva med det, och jag hoppas att Britta kan det också. Om inte annat så hon kan leverera fler låtar som "Cliffhanger".