Svammel: Söndag.

Det har varit en jävla dag. Den började med att jag satte mig vid min dator. Det såg ut att bli en bra morgon. Jag hade just duschat. Jag hade en kopp kaffe i handen. Jag skulle slösurfa, lyssna på lite musik och uppdatera mig på vad omvärlden hade att erbjuda.

Telefonen ringde, och jag satte ner kaffekoppen på en trave böcker. Det var min pappa. Jag lutade mig tillbaka för att tala med honom. Efter att artighetsfraserna avklarats berättade jag om min nya dator. Jag sa:
"Jag köpte en ny dator i mellandagarna. Jadå, den funkar bra, jättebra. Ja, den är snabb och nu kan jag använda mina externa hårddiskar igen..."
I samma ögonblick såg jag hur traven med böcker började luta, och innan jag hunnit reagera välte den, och kaffekoppen med innehåll föll ut över datorn. Jag blev alldeles kall. Jag sa:
"Pappa, jag ringer upp..."
Så kom flickvännen springandes med hushållspapper, vi torkade upp det värsta och datorn såg att ha klarat sig tills jag lyfte upp den och... Allt blev svart. Och den ville inte starta igen.

Återstoden av dagen ägnades åt maniskt googlande och till synes fruktlösa upplivningsförsök. Sist jag såg datorn stod den uppvikt likt ett tält och dropptorkade vid ett element i flickvännens lägenhet. Inte en uppmuntrande syn.

Det har varit en söndag i uppgivenhetens tecken, och en sådan söndag avrundas lämpligen med Mogwais "Come On Die Young", en titel jag tillägnar min dator (som nu förvisso, enligt säkra källor, har kvicknat till igen, rejält omskakad och ringrostig, men vid liv. För tillfället.)

Musik: En låt #37.

Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong

Jag har svårt för postrock som bara skramlar. Jag har väldigt lätt för postrock som låter episk, storslagen och filmisk. Det är därför Mogwais "Rock Action" är en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva som är underskön från början till slut. När den är som allra bäst, i (rätt gissat!) "2 Rights Make 1 Wrong" låter det som om livet passerar revy framför ögonen.

Det är en låt som bara pågår och pågår, men melodier och harmonier avlöser varandra i ett outtröttligt stafetttempo. Den blir aldrig någonsin monoton. Att lyssna på "2 Rights Make 1 Wrong" är som att långsamt segla längs en mörk flod, där omgivningarna är dystra, dramatiska. Vackra. Och bakom varje flodkrök döljer sig nya landskap att förlora sig i. Ett klassiskt mästerverk värdigt någon av de stora kompositörerna.

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.

Musik: En alldeles oemotståndlig titel.

Det vore direkt olämpligt att köpa Explosions In The Skys nya skiva, "All Of A Sudden I Miss Everyone" just nu. Postrock är egentligen det sista jag behöver. Våren är på väg, och som varje år vill jag möta den med powerpop-gitarrer, softrock-harmonier, soul-eufori och twee-handklapp. Inte långa, dova, svidande vackra gitarrsymfonier. Sånt gör mig bara deprimerad.

Dessutom har jag de senaste månaderna redan köpt på mig postrock i mängder som är oproportionerligt stora i förhållande till hur mycket uppmärksamhet jag vågar ägna genren.

Ändå måste jag sitta på händerna för att hindra mig från att skriva ner den här skivan på inköpslistan. Nej, det beror inte på hyllande superlativ och recensioner, det finns en helt annan anledning.

Titeln.

Jag kan verkligen relatera till den, och kanske framförallt såhär i vårtider. Jag blir sällan så sentimental som då, sällan slår den där känslan ner så ofta, den där känslan av att helt plötsligt sakna alla.

Musik: Aerial - The Sentinel

Artist: Aerial
Titel: The Sentinel
Bolag: Nomethod Records
År: 2007

Jag gillar ”Lift Yr Skinny Fists Like Antennas To Heaven” lika mycket som vem som helst. Det är en fantastisk skiva. Men den åker väldigt sällan in i min cd-spelare. Jag har helt enkelt väldigt sällan tid att verkligen sjunka in i Godspeeds tiominutersepos. Jag tappar tålamodet, blir rastlös, börjar syssla med annat. Troligtvis beror det på att jag har för ont om tid. Vill jag ha en storslagen upplevelse att sjunka in i slår jag hellre på en bra film. Kanske gör det mig olämplig att recensera den här skivan, men samtidigt - kanske inte. Jag tycker nämligen att den, på sätt och vis, är ett steg i rätt riktning. Samtidigt som den, dessvärre, är ett lite större steg i helt fel riktning.

Jag gillade Aerials förra, ”Black Rain From The Bombings” lika mycket som vem som helst. Härligt dystopisk titel, som sig bör, och musiken lät likadant. Svart, mullrande, vacker. Och låtarna var få och långa.

”The Sentinel” är mer direkt och lättlyssnad, ingenting som kräver ett nedsläckt rum och slutna ögon för att upplevas. Låtarna är kanske inte snärtiga, men föredömligt korta, och fungerar utmärkt i mp3-spelaren under kyliga vinterpromenader. Så långt allt väl.

Men det finns problem.

På ”The Sentinel” påminner Aerial en del om Him Kerosene, dels i soundet, men också – mindre smickrande – på så sätt att de låter bättre i teorin än i praktiken. Jag har gett skivan många försök, men det är mer av pliktkänsla än något annat. Det finns inte särskilt många minnesvärda melodier eller stämningar att längta till, mest en massa gitarrkaskader som bara känns utmattande i längden.

Jag kommer att tänka på en Mogwai-intervju i ett tidigt nummer av Sonic, där de liknar sin musik vid filmen ”Alien”, där monstret får symbolisera gitarrmanglet. Det ska anas mer än höras, och när det väl hörs är det skrämmande.

Här är monstret närvarande hela tiden. Och det ylar, på ett väldigt påträngande sätt.

Jag ser ändå, med tillförsikt, fram emot Aerials kommande skivsläpp. Om de bara lyckas kombinera debutens stämningar med ”The Sentinels” intensitet kan vi verkligen börja snacka.