Musik: Aerial - The Sentinel
Artist: Aerial
Titel: The Sentinel
Bolag: Nomethod Records
År: 2007
Jag gillar ”Lift Yr Skinny Fists Like Antennas To Heaven” lika mycket som vem som helst. Det är en fantastisk skiva. Men den åker väldigt sällan in i min cd-spelare. Jag har helt enkelt väldigt sällan tid att verkligen sjunka in i Godspeeds tiominutersepos. Jag tappar tålamodet, blir rastlös, börjar syssla med annat. Troligtvis beror det på att jag har för ont om tid. Vill jag ha en storslagen upplevelse att sjunka in i slår jag hellre på en bra film. Kanske gör det mig olämplig att recensera den här skivan, men samtidigt - kanske inte. Jag tycker nämligen att den, på sätt och vis, är ett steg i rätt riktning. Samtidigt som den, dessvärre, är ett lite större steg i helt fel riktning.
Jag gillade Aerials förra, ”Black Rain From The Bombings” lika mycket som vem som helst. Härligt dystopisk titel, som sig bör, och musiken lät likadant. Svart, mullrande, vacker. Och låtarna var få och långa.
”The Sentinel” är mer direkt och lättlyssnad, ingenting som kräver ett nedsläckt rum och slutna ögon för att upplevas. Låtarna är kanske inte snärtiga, men föredömligt korta, och fungerar utmärkt i mp3-spelaren under kyliga vinterpromenader. Så långt allt väl.
Men det finns problem.
På ”The Sentinel” påminner Aerial en del om Him Kerosene, dels i soundet, men också – mindre smickrande – på så sätt att de låter bättre i teorin än i praktiken. Jag har gett skivan många försök, men det är mer av pliktkänsla än något annat. Det finns inte särskilt många minnesvärda melodier eller stämningar att längta till, mest en massa gitarrkaskader som bara känns utmattande i längden.
Jag kommer att tänka på en Mogwai-intervju i ett tidigt nummer av Sonic, där de liknar sin musik vid filmen ”Alien”, där monstret får symbolisera gitarrmanglet. Det ska anas mer än höras, och när det väl hörs är det skrämmande.
Här är monstret närvarande hela tiden. Och det ylar, på ett väldigt påträngande sätt.
Jag ser ändå, med tillförsikt, fram emot Aerials kommande skivsläpp. Om de bara lyckas kombinera debutens stämningar med ”The Sentinels” intensitet kan vi verkligen börja snacka.
Titel: The Sentinel
Bolag: Nomethod Records
År: 2007
Jag gillar ”Lift Yr Skinny Fists Like Antennas To Heaven” lika mycket som vem som helst. Det är en fantastisk skiva. Men den åker väldigt sällan in i min cd-spelare. Jag har helt enkelt väldigt sällan tid att verkligen sjunka in i Godspeeds tiominutersepos. Jag tappar tålamodet, blir rastlös, börjar syssla med annat. Troligtvis beror det på att jag har för ont om tid. Vill jag ha en storslagen upplevelse att sjunka in i slår jag hellre på en bra film. Kanske gör det mig olämplig att recensera den här skivan, men samtidigt - kanske inte. Jag tycker nämligen att den, på sätt och vis, är ett steg i rätt riktning. Samtidigt som den, dessvärre, är ett lite större steg i helt fel riktning.
Jag gillade Aerials förra, ”Black Rain From The Bombings” lika mycket som vem som helst. Härligt dystopisk titel, som sig bör, och musiken lät likadant. Svart, mullrande, vacker. Och låtarna var få och långa.
”The Sentinel” är mer direkt och lättlyssnad, ingenting som kräver ett nedsläckt rum och slutna ögon för att upplevas. Låtarna är kanske inte snärtiga, men föredömligt korta, och fungerar utmärkt i mp3-spelaren under kyliga vinterpromenader. Så långt allt väl.
Men det finns problem.
På ”The Sentinel” påminner Aerial en del om Him Kerosene, dels i soundet, men också – mindre smickrande – på så sätt att de låter bättre i teorin än i praktiken. Jag har gett skivan många försök, men det är mer av pliktkänsla än något annat. Det finns inte särskilt många minnesvärda melodier eller stämningar att längta till, mest en massa gitarrkaskader som bara känns utmattande i längden.
Jag kommer att tänka på en Mogwai-intervju i ett tidigt nummer av Sonic, där de liknar sin musik vid filmen ”Alien”, där monstret får symbolisera gitarrmanglet. Det ska anas mer än höras, och när det väl hörs är det skrämmande.
Här är monstret närvarande hela tiden. Och det ylar, på ett väldigt påträngande sätt.
Jag ser ändå, med tillförsikt, fram emot Aerials kommande skivsläpp. Om de bara lyckas kombinera debutens stämningar med ”The Sentinels” intensitet kan vi verkligen börja snacka.
Etiketter: Aerial, Musik, Postrock, The Sentinel
posted by Niklas at 9:52 em
4 Comments:
älskar din blogg
Tack anonym, kul att höra!
Väldigt bra, den där liknelsen med alien. En fråga bara: för mig som inte är så insatt i postrockscenen (för jag antar att det är det dom spelar) är det medlemmar från Godspeed som spelar i Aerial också eller jämför du dom bara för att dom spelar samma typ av musik?
Valle: Jag jämför dem bara, eftersom det finns likheter (få men lååååånga, olycksbådande låtar) och både Godspeeds "Lift Your Skinny Fists..." och Aerials "Black Rain From The Bombing" är bra skivor, trots att man inte känner sig lockad att lyssna på dem särskilt ofta.
Alien-liknelsen stod Stuart i Mogwai för. Jag bara snodde den. :)
Skicka en kommentar
<< Home