Musik: En låt #18.

Television Personalities – Evan Doesn’t Ring Me Anymore

Ja, jag är ju, som Tomas Ledin uttrycker det, en ”sucker for sad songs”. Jag kan naturligtvis älska musik som är sprittande skitglad, eller ilsken som en hel svärm bin, men allra mest förälskad blir jag i de där låtarna som får mig att känna mig alldeles hjärtekrossad.
De senaste åren har min smak för det sorgsna förädlats en aning. Jag bryr mig inte längre om sångare som tar i från tårna och vrålar ut sin ångest (hej Conor Oberst!), i alla fall inte på samma sätt som tidigare. Istället har jag insett att det är i detaljerna man finner det mest hjärtskärande. I de där småjobbiga sakerna som egentligen är futtiga i sammanhanget, små vardagliga motgångar som egentligen är små nålstick i jämförelse med den verkliga sorgens knivhugg.
Som när Jocke Berg sjöng ”och min halsduk blev kvar på en hållplats utanför stan” på den tiden Kent fortfarande var relevanta.
Som när Greg Kinnear kämpar så stenhårt att hela ansiktet skrynklar ihop sig för att hålla tillbaka tårarna i ”Little Miss Sunshine”, och det är så mycket sorgligare än om han slängt sig på golvet och storbölat.

Television Personalities "Evan Doesn't Ring Me Anymore" måste vara den sorgligaste låten om vänskap på den här sidan av Red House Painters "Michael". Jag har lyssnat på den flera gånger idag, varje gång med en klump i halsen. Den är så oskyldig, så uppriktig, så otroligt lätt att relatera till. Ingen har dött, ingen kvinna har lämnat Dan Treacy. Han sitter bara och längtar efter att kompisen Evan ska ringa.
Men telefonen är tyst. Har så varit och kommer så förbli.

”Evan if you listen you know I'm here
You're someone very special I hold you dear
Anytime you need a friend I’ll be around
You've seen me at my best and I guess my worst
It's really not so easy to put it in verse
But just call me up and you know I’ll be around
I sure do wish that Evan would ring me tonight
I’m on a new number but I'm sure I could be found
And Evan doesn't ring me anymore
Evan doesn't ring me anymore”

Men nu får ni ursäkta mig, jag tror nämligen att jag fick något i ögat.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)