Dagbok: Sadcoredrömmar.

Du har hört [ingenting]’s hitsingel ”Punkdrömmar” och gillat den. Men har du hört mig berätta om mina sadcoredrömmar? Nej? Sätt dig ner, läs och förundras.

Det var en utekväll med jobbet. Vår chef hade låtit arrangera en Arab Strap-konsert, något jag naturligtvis gladdes åt. Arab Strap är ju ett av mina favoritband just nu, och att de ställde upp och spelade trots att de nyligen splittrats var ju faktiskt ganska fantastiskt. Vi satt i en stor aula, och längst fram fanns en scen där bandet skulle spela. Jag var tyst och andaktsfull. Mina kollegor verkade inte bry sig nämnvärt. De pladdrade på som om det vore vilken arbetsdag som helst, och slutade inte ens när Aidan och Malcolm klev på scenen och började spela. En kollega (jag minns inte vem, men det var säkert Jonas, han verkar rätt dum i huvudet) började till och med smäda bandet och bad dem gå av scenen. Efter en låt skrek Aidan Moffat; ”Fucking cunts!” och gick. Malcolm Middleton lade ner gitarren, gav oss fingret och gick han också. Ett besviket och irriterat sorl spred sig i publiken. Själv var jag i upprorsstämning. Jag kokade inombords. Jag reste mig upp. Jag pekade på min kollega.
”Det är hans fel!” skrek jag. ”Ta honom! DÖDA HONOM!”
Publikens sorl övergick till fullständigt kaos. Jonas fann sig snart omringad av den uppretade pöbeln. De började rycka och slita i honom. Han såg förskräckt ut, dödsångesten lyste i ögonen på honom. Snart syntes han inte alls, allt man såg var ett tjugotal armar som drog i honom. Ett hjärtskärande skrik hördes, det avbröts tvärt och så blev det tyst. Alldeles tyst.

Efteråt.
Arab Strap var tillbaka på scenen, dock utan sina instrument. Någon hade ställt dit en soffa. Det var inte längre en konsert. Bandet var gäster i ett debattprogram, och jag satt i publiken. Programledaren ställde frågor om den tragiska spelningen som kostat en människa livet, och undrade om de inte kände sig ansvariga. Om de inte varit så lättprovocerade och stövlat ifrån sin egen spelning hade ju inte publiken blivit så uppretad, och inget av det här hade hänt.
Aidan Moffat var svart i ögonen. Han tittade ut över publiken, och hans blick mötte min. Han ställde sig upp och pekade.
”It’s not out fault. It’s all because of THAT wanker!”
Jag reste mig upp och började gå mot scenen. Jag passerade min chef, som sträckte ut armen och viskade: ”Niklas! Gör det inte!” men det struntade jag i. Resolut klev jag uppför trappstegen mot scenen, mötte först Aidans, sedan Malcolms och till sist programledarens blick, och satte mig sedan i soffan.
Jag öppnade munnen och började tala. Jag började med att be om ursäkt och säga att det som hänt inte hade varit planerat. Jag hade ju bara blivit så provocerad av att en ensam idiot hade förstört en spelning som jag haft så höga förväntningar på.
Det blev tyst. Sedan hördes ljudet av handflator mot handflator. Först några få, sedan fler och fler. Min chef ställde sig upp och applåderade. Alla applåderade, några busvisslade.
Aidan Moffat vände sig mot mig, flinade ett så kallat shit eating grin, och sa:
”Cheers mate!”