Musik: En låt #14.

Denim - American Rock

Jag nämnde nyligen Felts mästerliga avskedsskiva "Me And A Monkey On The Moon", som är en väldigt melankolisk, vacker och ganska gravallvarlig historia.
Lätt en av de bästa skivorna jag hört på hela året.
När Felt drog ner persiennerna följde Lawrence Hayward upp med Denim, och ”Back In Denim” blev första skivan efter ”Me And A Monkey On The Moon”.
Den skiljer sig radikalt från föregångaren. Men är nästan precis lika bra.
Där man lyssnade på Felt med en klump i halsen, lyssnar man på Denim med ett fånflin i mungipan. Man nickar löjligt med huvudet till de ironiska 70-talsarrangemangen, stampar takten och himlar med ögonen åt de malplacerade med ändå så perfekta synthslingorna som borrar sig genom ljudbilden som en mask i ett äpple.
”Back In Denim” är genuint rolig att lyssna på. Lawrence är sur på det mesta, dissar rockhistorien i ”Middle Of The Road” och bespottar 80-talet i ”I’m Against The 80’s”
Han gör det så snyggt att man inte alls behöver hålla med honom. Det är fantastisk lyssning i vilket fall som helst.

Vad han hatar i ”American Rock” behöver jag väl knappast förklara?
När Lawrence i låtens inledning utbrister; ”American rock… Yeeeeaaaaaah!” är det ett "yeah" som är lika utstuderat, lika parodiskt passionerat som Morrisseys bredaste grimaser.
Jag har faktiskt vandrat runt på gatorna, skrattande som en byfåne åt låtens härligt bredbenta rockriff.
Den ironiske Lawrence är precis lika underhållande som den allvarsamme Lawrence var fascinerande.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)