Musik: Arenarocken Returns.
Manic Street Preachers-mannen James Dean Bradfield släppte nyligen ett soloalbum som rosats mer än något bandet släppt ifrån sig de senaste tio åren. Kritikerna pratar om en nytändning. Bradfields operaröst ekar åter ur radioapparaterna.
Thom Yorke, en annan gammal arenaräv, gick också nyligen solo."The Eraser" är visserligen ett lite modigare (och mer intressant) album än Bradfields "The Great Western", men är ändå en logisk fortsättning på Radioheads senare skivor. Kritikerna har varit generösa också mot detta album.
För några dagar sedan spelades Smashing Pumpkins "Tonight, Tonight" på P3.
Jag börjar bli rädd på riktigt.
Det känns som om jag bara slutit ögonen, drömt en stund, och sedan vaknat upp i min gymnasietid igen, vaknat upp i en tid då känslorna var stormande, kasten tvära och musiken pampig och dramatisk.
Och så slår det mig: om så vore fallet vore det inte en liten stund jag drömt.
Det är faktiskt tio år sedan jag gick i gymnasiet.
Tio år.
Det får en att känna sig gammal, och vad kan väl vara ett tydligare ålderstecken än att sucka: "Det där hörde jag redan för tio år sedan", åt nya hajpade indieakter.
Det är just det jag gör när jag hör Guillemots "Through The Window Pane".
Guillemots har släpat arenarocken in i tvåtusentalet, örfilat upp den, tvättat av och omfamnat den. Guillemots har en sångare med samma röstregister som Bradfield, arrangemang som får arenaposörer som Keane och Coldplay att packa ihop sina pianon och skamset gå av scenen, och de har crescendon av den typen som helst vill lyfta publiken från marken i en enda väldig orkan. Guillemots gör musik som vill kännas som en naturkraft.
Det är rätt fint, men som så ofta med skivor av det här slaget, lite väl mastigt.
Arrangemangen är så fyllda med stråkar, körer, snirklande syntslingor och ylanden att man får svårt att andas. Fyfe Dangerfield sjunger dessutom med den där Jeff Buckley-rösten, och som alltid är den lika imponerande som den är irriterande.
”Through The Window Pane” är en okej skiva. Ibland gripande och omskakande, ofta svulstig – (smaka på den här textraden: ”If the world ends, I hope you’re here with me. I think we could laugh enough to not die in pain” och föreställ dig tusentals tändare i luften). Hade den kommit för fem år sedan hade den sågats fortare än du kan stava ”pretto”, men idag, som företrädare för Den Nya Arenarocken, är den för intressant för att förkastas.
Thom Yorke, en annan gammal arenaräv, gick också nyligen solo."The Eraser" är visserligen ett lite modigare (och mer intressant) album än Bradfields "The Great Western", men är ändå en logisk fortsättning på Radioheads senare skivor. Kritikerna har varit generösa också mot detta album.
För några dagar sedan spelades Smashing Pumpkins "Tonight, Tonight" på P3.
Jag börjar bli rädd på riktigt.
Det känns som om jag bara slutit ögonen, drömt en stund, och sedan vaknat upp i min gymnasietid igen, vaknat upp i en tid då känslorna var stormande, kasten tvära och musiken pampig och dramatisk.
Och så slår det mig: om så vore fallet vore det inte en liten stund jag drömt.
Det är faktiskt tio år sedan jag gick i gymnasiet.
Tio år.
Det får en att känna sig gammal, och vad kan väl vara ett tydligare ålderstecken än att sucka: "Det där hörde jag redan för tio år sedan", åt nya hajpade indieakter.
Det är just det jag gör när jag hör Guillemots "Through The Window Pane".
Guillemots har släpat arenarocken in i tvåtusentalet, örfilat upp den, tvättat av och omfamnat den. Guillemots har en sångare med samma röstregister som Bradfield, arrangemang som får arenaposörer som Keane och Coldplay att packa ihop sina pianon och skamset gå av scenen, och de har crescendon av den typen som helst vill lyfta publiken från marken i en enda väldig orkan. Guillemots gör musik som vill kännas som en naturkraft.
Det är rätt fint, men som så ofta med skivor av det här slaget, lite väl mastigt.
Arrangemangen är så fyllda med stråkar, körer, snirklande syntslingor och ylanden att man får svårt att andas. Fyfe Dangerfield sjunger dessutom med den där Jeff Buckley-rösten, och som alltid är den lika imponerande som den är irriterande.
”Through The Window Pane” är en okej skiva. Ibland gripande och omskakande, ofta svulstig – (smaka på den här textraden: ”If the world ends, I hope you’re here with me. I think we could laugh enough to not die in pain” och föreställ dig tusentals tändare i luften). Hade den kommit för fem år sedan hade den sågats fortare än du kan stava ”pretto”, men idag, som företrädare för Den Nya Arenarocken, är den för intressant för att förkastas.
Etiketter: arenarock, Guillemots, Manic Street Preachers, Musik, Thom Yorke
posted by Niklas at 10:18 fm
5 Comments:
På tal om Smashing Pumpkins så är dom inne i studion för att spela in en ny skiva. Vet inte med vilka medlemmar eller när den kommer, men jag hoppas bara det blir bra.
Emil: Ja, det läste jag ja! Intressant! Ska bli kul att höra, om inte annat så av nostalgiska skäl. Hörde du Billy Corgans soloskiva?
Niklas: Kan inte säga att jag har hört så mycket av den. Är den bra? Jag hoppas nya skivan blir mer åt Siamese Dream-hållet än åt Machina-hållet. Det är då dom är som bäst!
Nej, hörde den aldrig, och när jag såg Corgan i Studio Pop var han så jävla självgod och uppblåst att jag bara ville kräkas på honom.
Why the picture of Farrah??
Skicka en kommentar
<< Home