Musik: Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Jag har redan tidigare nämnt mitt pågående musikprojekt; jag lyssnar igenom varje skiva jag äger och har och rippar sedan minst en, högst tre, låtar som jag tycker lite extra om. (Naturligtvis vore det roligt om jag kunde rippa hela skivorna, men se det skulle min hårddisk inte alls uppskatta).

Detta innebär att jag lyssnar igenom en del, i brist på bättre ord, gammalt mög som jag inte rört på många många år. Just nu, faktiskt, Manic Street Preachers "Know Your Enemy". Jag minns att Manics var ett ganska avslutat kapitel redan när jag köpte den här, den inhandlades mest för att den var billig och jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Jag förstår varför. Skivan öppnar oväntat starkt, och under de första fyra låtarna är jag nästan redo att omvärdera Manics. Sen blir det lite tråkigare. Och så mycket tråkigare. Och så slinker den ner i diket. Som vanligt, med andra ord. Bandet har ju inte släppt en skiva som inte går ner sig fullständigt halvvägs mot slutet. Ojämnt var ordet.

Någonstans där har vi också anledningen till mitt projekt. Skivsamlingen är full av såväl smuts som guldkorn. Fina låtar på fina skivor, men också riktigt fina låtar på jävligt fula skivor. Att låta randomfunktionen i Windows Media Player slumpa fram nya sammanhang åt dem, där de kan få frodas och växa fram utan ogräs, det är inte bara ett simpelt nöje, det är en god gärning också.

Musik: Arenarocken Returns.

Manic Street Preachers-mannen James Dean Bradfield släppte nyligen ett soloalbum som rosats mer än något bandet släppt ifrån sig de senaste tio åren. Kritikerna pratar om en nytändning. Bradfields operaröst ekar åter ur radioapparaterna.

Thom Yorke, en annan gammal arenaräv, gick också nyligen solo."The Eraser" är visserligen ett lite modigare (och mer intressant) album än Bradfields "The Great Western", men är ändå en logisk fortsättning på Radioheads senare skivor. Kritikerna har varit generösa också mot detta album.

För några dagar sedan spelades Smashing Pumpkins "Tonight, Tonight" på P3.
Jag börjar bli rädd på riktigt.
Det känns som om jag bara slutit ögonen, drömt en stund, och sedan vaknat upp i min gymnasietid igen, vaknat upp i en tid då känslorna var stormande, kasten tvära och musiken pampig och dramatisk.
Och så slår det mig: om så vore fallet vore det inte en liten stund jag drömt.
Det är faktiskt tio år sedan jag gick i gymnasiet.
Tio år.
Det får en att känna sig gammal, och vad kan väl vara ett tydligare ålderstecken än att sucka: "Det där hörde jag redan för tio år sedan", åt nya hajpade indieakter.
Det är just det jag gör när jag hör Guillemots "Through The Window Pane".

Guillemots har släpat arenarocken in i tvåtusentalet, örfilat upp den, tvättat av och omfamnat den. Guillemots har en sångare med samma röstregister som Bradfield, arrangemang som får arenaposörer som Keane och Coldplay att packa ihop sina pianon och skamset gå av scenen, och de har crescendon av den typen som helst vill lyfta publiken från marken i en enda väldig orkan. Guillemots gör musik som vill kännas som en naturkraft.
Det är rätt fint, men som så ofta med skivor av det här slaget, lite väl mastigt.
Arrangemangen är så fyllda med stråkar, körer, snirklande syntslingor och ylanden att man får svårt att andas. Fyfe Dangerfield sjunger dessutom med den där Jeff Buckley-rösten, och som alltid är den lika imponerande som den är irriterande.

”Through The Window Pane” är en okej skiva. Ibland gripande och omskakande, ofta svulstig – (smaka på den här textraden: ”If the world ends, I hope you’re here with me. I think we could laugh enough to not die in pain” och föreställ dig tusentals tändare i luften). Hade den kommit för fem år sedan hade den sågats fortare än du kan stava ”pretto”, men idag, som företrädare för Den Nya Arenarocken, är den för intressant för att förkastas.