Musik: Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Jag har redan tidigare nämnt mitt pågående musikprojekt; jag lyssnar igenom varje skiva jag äger och har och rippar sedan minst en, högst tre, låtar som jag tycker lite extra om. (Naturligtvis vore det roligt om jag kunde rippa hela skivorna, men se det skulle min hårddisk inte alls uppskatta).

Detta innebär att jag lyssnar igenom en del, i brist på bättre ord, gammalt mög som jag inte rört på många många år. Just nu, faktiskt, Manic Street Preachers "Know Your Enemy". Jag minns att Manics var ett ganska avslutat kapitel redan när jag köpte den här, den inhandlades mest för att den var billig och jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Jag förstår varför. Skivan öppnar oväntat starkt, och under de första fyra låtarna är jag nästan redo att omvärdera Manics. Sen blir det lite tråkigare. Och så mycket tråkigare. Och så slinker den ner i diket. Som vanligt, med andra ord. Bandet har ju inte släppt en skiva som inte går ner sig fullständigt halvvägs mot slutet. Ojämnt var ordet.

Någonstans där har vi också anledningen till mitt projekt. Skivsamlingen är full av såväl smuts som guldkorn. Fina låtar på fina skivor, men också riktigt fina låtar på jävligt fula skivor. Att låta randomfunktionen i Windows Media Player slumpa fram nya sammanhang åt dem, där de kan få frodas och växa fram utan ogräs, det är inte bara ett simpelt nöje, det är en god gärning också.