Musik: I know where Dan Treacy lives.

Tack för detta, Throw Me Away.

För några år sedan, när jag var som mest nere med Television Personalities, sökte jag med ljus och lykta efter detta. Den Dan Treacy-centrerade episoden av "This Is Our Music" som jag helt lyckades missa när den sändes. Nu kan den ses på nätet, och det är alldeles hjärtskärande att titta på. Trasigare människa får man leta länge efter. Vackrare musik är också svår att finna. Igår blev det "The Painted Word" för hela slanten. Mina övriga TVP-skivor lär också åka fram innan veckan är slut.

TIOM - Television Personalities from Ruben Broman on Vimeo.

Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?

Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Tv: Hej "Mad Men", hej då "True Blood".

Jag har under hösten gjort ett par tappra försök med Alan Ball-serien "True Blood", som smidigt nog visas på SVT Play. Det kändes trevligt att ha en serie att följa. Det var några år sedan sist. Tyvärr får jag lov att ge upp mitt i första säsongen. Jag fastnar bara inte. Att se en ny episod känns ungefär som att.. jobba. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går, hur det ska sluta.

Synd. Det kunde ju bli så bra. Vampyrer i amerikanska södern, det låter ju trevligt. Men själva grundpremissen - främlingsfientlighet, fruktan för det okända, vampyrer som metafor för andra utsatta folkgrupper - slarvas bort. Varför ska vi sympatisera med de utstötta vampyrerna när omvärlden har alla skäl i världen att frukta dem? Hade jag levt i Bon Temps hade jag ringt in Buffy redan efter episod ett.

Och på tal om sympatier - varför egentligen sympatisera med någon? Karaktärerna i "True Blood" är utan undantag skitirriterande. Allra mest störande är syskonen Stackhouse som serien kretsar runt. Äppelkäcka, präktiga Sookie klarar jag alls inte av (hur mycket jag än gillar Anna Paquin), och hennes pantade sexfixerade bror Jason får mig att i panik söka efter den fjärrkontroll jag inte har. Episoden där han överdoserat på vampyrblod och sprang runt med ett smärtsamt praktstånd var plågsamt fånigt.

Krydda detta med ändlösa dialoger på påklistrad sydstadsaccent, dialoger som sällan eller aldrig leder någon vart, och de eventuella kvalitéer serien faktiskt har (ja, scenerna där Bill Compton blev vampyr var rätt spännande...) är snabbt bortglömda.

Det fina i kråksången är att jag i jakten på en ersättningsserie har återupptäckt "Mad Men". Gav den två avsnitt tidigare i år, men av anledningar jag inte kan minnas blev det inga fler. Dumt. Det är ju en toppenserie. Snygg, välspelad, smart, engagerande. Snärtig dialog och emotionell tyngd. Och för varje avsnitt blir den ännu bättre. Jag såg två episoder igår kväll, och min törst efter mer kan bara jämföras med vampyrernas blodtörst i "True Blood". Ge mig mer snygga femtiotalsmiljöer och stiliga kostymer, färre svettiga vampyrbringor. Tack.

Svammel: Mina (Mar)drömmars Stad(sdel)

Hornstull. Jag gillar Hornstull. Gillar att strosa runt där. Gillar restaurangerna, skivbutikerna. Men av någon oförklarlig anledning har Hornstull i mitt undermedvetna fått symbolisera förvirring, desorientering. Jag har redan vid ett tidigare tillfälle berättat om en dröm där Hornstulls tunnelbanestation byggts om till en gigantisk hinderbana. Inatt var drömmarna ännu värre.

Jag skulle cykla från centala Stockholm till Mälarhöjden. Inga konstigheter, kan tyckas. Raka spåret. Bara att passera Liljeholmsbron och sen fortsätta, eller hur? Nej. För Hornstull hade börjat byggas om, och resultatet var att jag för att ta mig till Liljeholmsbron var tvungen att bestiga ett högt skogbeklätt berg. Inte nog att jag hade cykeln med mig, jag skulle dessutom försöka få med mig min mamma och min mormor hem.

Skogen var hotfull, snårig, myror svärmade, jordgetingar surrade. Jag har inte sett Lars Von Triers "Antichrist", men det känns ändå som om stämningen var hämtad direkt därifrån. Obehagligt, och märkligt.