Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?