Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?

Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...
James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.

Musik: Jag fattar bara inte Fairport Convention.

Jag försöker och försöker, men jag fattar bara inte Fairport Convention. Varje gång jag slår på "Liege & Lief" tänker jag: "Nu så, den här gången ska jag väl kunna hitta det där släktskapet med Nick Drake som det snackas om. Nu ska jag väl äntligen fatta det där magiska med Sandy Dennys röst som alla snackar om." Men så snurrar skivan igång, och allt jag kan tänka på är stonehenge och dansande dvärgar.

Vad gör jag för fel?