Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...
James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.