Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...
James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.

Film: He Died With A Felafel In His Hand.

Titel: He Died With A Felafel In His Hand
Regi: Richard Lowenstein
År: 2001
Land: Australien

Titeln är det första ni reagerar på, eller hur? Det var samma sak här. Men jag ska förklara den för er så vi kan släppa den sen. Den syftar alltså på en av huvudpersonens många lägenhetskompisar som i filmens inledningsscen hittas död med en falafel i handen. Och ja, jag har stavat den rätt.

Filmen, som är baserad på en roman av John Birmingham, följer Danny (Noah Taylor), en aspirerande författare, som skuldsatt och luspank flyttar från kollektiv till kollektiv på flykt undan kronofogden. Den ene sambon är konstigare än den andre - en sval kvinna med intresse för det ockulta, en ilsken socialist, en divig såpaskådis - och stackars Danny, som mest vill skriva Den Stora Romanen och spela "California Dreaming" på sin gitarr, blir hårt prövad.









Men glöm handlingen, den är inte viktig. Tydligen är boken (som jag inte läst, men verkligen vill läsa) mest en samling lösryckta texter om författarens märkliga roommates, och filmen är ungefär likadan. Det finns inte direkt någon dramaturgi att snacka om, och dramaturgi behövs inte heller. Det räcker gott och väl med att få lyssna på den smått fantastiska dialogen och titta på den härligt apatiske Danny, briljant spelad av Noah Taylor. Han är en sån där skådespelare som annars mest bara spelar biroller, men med ett speciellt fulsnyggt utseende som gör att man ändå minns honom. Som en ung Nick Cave med småskrynkligt ansikte.

Jag gillar verkligen den här filmen. Verkligen. Den inleds lite ryckigt och känns lite överdrivet absurd i några tidiga scener, men den tar sig snabbt. Dialogen är skön, karaktärerna är sköna (nya favoriten Romane Bohringer är rent av underskön!), humorn är skön. Jag föraktar egentligen sköna filmer. "Skön" är ett fånigt uttryck. Men jag kan inte riktigt beskriva detta på något annat sätt, och "He Died With A Felafel In His Hands" är skön i ordets allra mest positiva bemärkelse.

8/10