Litteratur: Henrik Bromander - Allt Jag Rör Vid Försvinner.

"Allt Jag Rör Vid Försvinner" är precis lika upplyftande läsning som dess titel antyder. Det är en serieantalogi där Henrik Bromander står för texten och andra tecknare för illustrationerna. Det fungerar riktigt bra, rakt igenom, men är ändå en bok som känns ganska tung att öppna. Historierna är (precis som alltid i Bromander-land) så nattsvarta att jag nästan blir provocerad. När det är riktigt illa, som i historien om den dödslängtande, helkroppsförlamade kvinnan, vill jag nästan kalla det för effektsökeri, men jag hejdar mig i sista sekunden. För det finns ju något här, något mycket större än en önskan att provocera och verka farligt svartsynt.

Det talas en del om den medkänsla (eller snarare medlidande kanske?) som genomsyrar Bromanders serier, men framförallt tycker jag att det är nyfikenheten som är hans styrka. En närmast perverterad fascination för mänskligt lidande - i Bromanders serier dissekeras och undersöks det ur varje tänkbar vinkel - och för livet på botten av avgrunden. Det blir naturligtvis ganska utmattande att läsa i längden, och rejält påfrestande för humöret. Men aldrig dåligt.

Framförallt är det modigt. Det skulle ju så lätt kunna bli patetiskt, men Bromander navigerar skickligt runt alla fällor och avslutar sina historier precis innan den djupaste nivån i helvetet har beträtts (även om det kärnvapenbombade Sverige han tillsammans med Pontus Lundkvist målar upp i "När Kriget Kom" ligger rätt avgrundsdjupt).