Litteratur: Henrik Bromander - Allt Jag Rör Vid Försvinner.

"Allt Jag Rör Vid Försvinner" är precis lika upplyftande läsning som dess titel antyder. Det är en serieantalogi där Henrik Bromander står för texten och andra tecknare för illustrationerna. Det fungerar riktigt bra, rakt igenom, men är ändå en bok som känns ganska tung att öppna. Historierna är (precis som alltid i Bromander-land) så nattsvarta att jag nästan blir provocerad. När det är riktigt illa, som i historien om den dödslängtande, helkroppsförlamade kvinnan, vill jag nästan kalla det för effektsökeri, men jag hejdar mig i sista sekunden. För det finns ju något här, något mycket större än en önskan att provocera och verka farligt svartsynt.

Det talas en del om den medkänsla (eller snarare medlidande kanske?) som genomsyrar Bromanders serier, men framförallt tycker jag att det är nyfikenheten som är hans styrka. En närmast perverterad fascination för mänskligt lidande - i Bromanders serier dissekeras och undersöks det ur varje tänkbar vinkel - och för livet på botten av avgrunden. Det blir naturligtvis ganska utmattande att läsa i längden, och rejält påfrestande för humöret. Men aldrig dåligt.

Framförallt är det modigt. Det skulle ju så lätt kunna bli patetiskt, men Bromander navigerar skickligt runt alla fällor och avslutar sina historier precis innan den djupaste nivån i helvetet har beträtts (även om det kärnvapenbombade Sverige han tillsammans med Pontus Lundkvist målar upp i "När Kriget Kom" ligger rätt avgrundsdjupt).

Litteratur: Henrik Bromander - Hur Vi Ser På Varandra

Titel: Hur Vi Ser På Varandra
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Ordfront
År: 2005

Henrik Bromander är en av våra främsta novellister just nu, det inser jag redan efter en första genomläsning av "Hur Vi Ser På Varandra". För även om han berättar i serieform skulle hans absurda små historier fungera precis lika bra i en novellsamling, utan tillhörande illustrationer. Henrik Bromanders serier är nämligen till stora delar helt befriade från pratbubblor, vilket kompenseras med långa sjok narrativ text. Det fungerar ypperligt, och man blir inte direkt förvånad när man i förordet läser att berättande prosa är "en genre han redan, med varierande framgång, fuskat en del i".

Med detta vill jag definitivt inte ha sagt att jag skulle föredra berättelserna i prosaformat. Teckningarna framstår till en början som enkla illustrationer till texten, men snart uppdagas att här finns mer att hämta. Hur enkla bilderna än må vara, är de effektiva, förstärker det groteska och absurda och skapar empati.

I centrum står vanliga människor med tankar som nog är lite för allmänna för att vi ska få läsa om dem särskilt ofta. Människor med neuroser, funderingar och udda lösningar på vanliga problem. Här finns till exempel filosofistudenten som löser sitt bostadsbekymmer genom att flytta in i ett förvaringsutrymme på ett par kvadratmeter. Isoleringen i det mörka förrådet får honom att minnas traumatiska händelser i det förflutna.

Det allvarliga blandas med det absurda på ett sätt som för tankarna till Todd Solondz filmer. Man skrattar, och skäms över det. Det finns dock en stor, viktig skillnad: här finns värme och medkänsla också. Författaren har verkligen sympatiserat med sina karaktärer. Han skrattar (och gråter) med dem, inte åt dem. Det är både befriande och överraskande.