Litteratur: Jag blev besviken.

Köpte Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" på loppis. Lät den ligga i bokhyllan ovanför sängen. Gotta till sig ett tag tills den (eller jag) var mogen. Slog till sist upp den och började läsa. Och jag gillade det jag såg, läste. En medelålders kvinna vaknar upp på sjukhus efter en trafikolycka. Hon tänker tillbaka, minns omständigheterna kring olyckan, turerna som förde henne dit, livet spelas upp scen för scen medan hon sakta tar sig upp på hästen igen.

Alltsammans är oerhört skickligt berättat. Bengt Ohlsson har en känsla för detaljer som är oöverträffad i svensk litteratur. Hans romanfigurer kliar sig i pannan med baksidan av handen, putsar näsryggen mellan tummen och pekfingret, tittar på solen för att nysa, på precis det där vardagliga viset som folk gör mest. Inte manierat, inte nödvändigtvis för att förtydliga något. Utan för att det är så folk gör.

Lika skickligt beskriver han det som sker inom människor. Hur en doft får ett minne att bubbla fram och hur en kedja av associationer leder fram till någon Stor och Viktig klarhet som är där ena sekunden, nästa bara borta. Jag tycker om det. Jag tycker om boken.

Och samtidigt är jag besviken. För "Hennes Mjukaste Röst" utspelar sig i Amerikat. Inte i vardagstrygga gamla Sverige som jag förväntat mig. När jag plockar upp en Bengt Ohlsson-roman vill jag kunna känna igen mig ända ner i smaken på Falukorven i tupperwearlådan, ner till doften av gröna Yes i det grumliga diskvattnet. Inte behöva sitta och... föreställa och fantisera, måla upp omgivningar och rekvisita som jag inte har någon relation till.

Det är en tråkig inställning. Det är en fånig detalj att haka upp sig på. Och ännu fånigare är det att låta det förstöra läsupplevelsen. Förmodligen skulle det inte ske med någon annan författares romaner. Men här blir jag distraherad. Bengt Ohlsson tar mina förväntningar på igenkänning och trygghet och placerar dem på andra sidan Atlanten, och jag kan inte hantera det. Jag känner mig vilsen och förvirrad. Det bultar som huvudvärk mellan tinningarna; Amerika, Amerika, Amerika.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på. Men Bengt skulle säkert kunna skriva en roman om det.