Litteratur: Jag blev besviken.

Köpte Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" på loppis. Lät den ligga i bokhyllan ovanför sängen. Gotta till sig ett tag tills den (eller jag) var mogen. Slog till sist upp den och började läsa. Och jag gillade det jag såg, läste. En medelålders kvinna vaknar upp på sjukhus efter en trafikolycka. Hon tänker tillbaka, minns omständigheterna kring olyckan, turerna som förde henne dit, livet spelas upp scen för scen medan hon sakta tar sig upp på hästen igen.

Alltsammans är oerhört skickligt berättat. Bengt Ohlsson har en känsla för detaljer som är oöverträffad i svensk litteratur. Hans romanfigurer kliar sig i pannan med baksidan av handen, putsar näsryggen mellan tummen och pekfingret, tittar på solen för att nysa, på precis det där vardagliga viset som folk gör mest. Inte manierat, inte nödvändigtvis för att förtydliga något. Utan för att det är så folk gör.

Lika skickligt beskriver han det som sker inom människor. Hur en doft får ett minne att bubbla fram och hur en kedja av associationer leder fram till någon Stor och Viktig klarhet som är där ena sekunden, nästa bara borta. Jag tycker om det. Jag tycker om boken.

Och samtidigt är jag besviken. För "Hennes Mjukaste Röst" utspelar sig i Amerikat. Inte i vardagstrygga gamla Sverige som jag förväntat mig. När jag plockar upp en Bengt Ohlsson-roman vill jag kunna känna igen mig ända ner i smaken på Falukorven i tupperwearlådan, ner till doften av gröna Yes i det grumliga diskvattnet. Inte behöva sitta och... föreställa och fantisera, måla upp omgivningar och rekvisita som jag inte har någon relation till.

Det är en tråkig inställning. Det är en fånig detalj att haka upp sig på. Och ännu fånigare är det att låta det förstöra läsupplevelsen. Förmodligen skulle det inte ske med någon annan författares romaner. Men här blir jag distraherad. Bengt Ohlsson tar mina förväntningar på igenkänning och trygghet och placerar dem på andra sidan Atlanten, och jag kan inte hantera det. Jag känner mig vilsen och förvirrad. Det bultar som huvudvärk mellan tinningarna; Amerika, Amerika, Amerika.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på. Men Bengt skulle säkert kunna skriva en roman om det.

Litteratur: En tanke om läsning.

Det är ingen bra idé att inleda en ny roman samma dag som man läst ut en annan. Det insåg jag igår kväll, då jag slog upp pärmarna till Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" för första gången. Jag hade tidigare på kvällen, på buss 143 mellan Liljeholmen och Högdalen, läst ut Per Gunnar Evanders "Det Sista Äventyret" i något som närmast kan liknas vid ett feberrus. Det är en roman som började ganska knastertorrt, men som frammåt de sista tvåhundra sidorna tog sig rejält (som pyromanen sa) och blev både ömsint, medkännande och vacker. Det verkar förvisso "Hennes Mjukaste Röst" också vara, men efter en intensiv bussfärd med Evander är en ytterligare djupdykning ner i trasige Jimmys tilltrasslade psyke det enda jag verkligen känner för.

Litteratur: Nu läses #4.

Bengt Ohlsson - Det Måste Vara Något Fel På Mig

Har uppskattat Bengt Ohlsson, både som krönikör och författare, i många år nu, och senaste krönikesamlingen "benke(a)swipnet.se" har gett mig mycket nöje. Det var med andra ord inte så mycket att tveka på när jag hittade boken ovan, en betydligt tidigare samling med kröniketexter från tidigt nittiotal. Det är naturligtvis mycket underhållande läsning. Bengt Ohlsson skriver skarpt och snärtigt med en känsla för detaljer man skulle kunna mörda för. Texterna må ha mer substans idag, men de kändes lite piggare på nittiotalet, när han verkade röra sig lite mer ute i verkligheten och samtiden, istället för att, som det nu kan kännas, mest sitta och tjura och svära över den.

Kortare textsamlingar av det här slaget fungerar för övrigt alldeles utmärkt som tunnel- och tvärbanelektyr, vilket inte bör underskattas.

Litteratur: Det Börjar Ännu Tidigare

Titel: Det Börjar Ännu Tidigare
Författare: Joakim Forsberg
År: 1997

I vanliga fall läser jag inte böcker där baksidans författarporträtt ser ut såhär (ursäkta den taskiga bildkvalitén):













Dessutom finns det redan allt för många böcker på temat "ung kille i Stockholmsförort dricker vin, träffar tjejer, är poetisk och lyssnar på rock". Det senaste halvåret har jag läst den här, Klas Östergrens "Attila" och Bengt Ohlssons "Dö Som En Man Sa Jag", och jag kan för mitt liv inte skilja handlingen i dem åt. Det är samma frustration och påklistrade kåthet i allas berättelser. Och så någon livsförändrande resa till kontinenten eller Roskildefestivalen, något misslyckat experiment med droger och en mamma och en pappa som bara sitter hemma framför teven. Jag skrev också sånt här när jag var 18, men inte gav någon ut det inte. Om någon hade gjort det hade jag säkert också stirrat maniskt på mitt baksidesporträtt.

"Det Börjar Ännu Tidigare" har dock en baksidestext som talar till dess fördel.

"Joakim Forsbergs nya roman är en odyssé genom en uppväxt under sjuttio-, åttio- och nittiotalet. I Kiruna, Stockholm, Roskilde, Rom och framförallt Bagarmossen, får vi följa berättaren Adde Engstrand..."

Bagarmossen. Jag har själv tillbringat ett år där, och självklart är det alldeles fantastiskt att läsa om hur en femtonårig Adde springer runt på Emågatan, Fogdevägen och Byälvsvägen, gator där jag själv vandrat, bott och rumlat. På det viset är det angenäm läsning. Och på flera andra vis också. Som sagt, det är ingen särskilt originell roman, men den är för den sakens skulle inte usel. Den är faktiskt ganska rolig och engagerande. Orden flyter lätt och ledigt över sidorna, och jag slukade dem i rask takt. När jag läst färdigt längtade jag inte efter mer, men jag ångrade inte att jag läst den heller.

Och ser jag namnet "Joakim Forsberg" och ett maniskt stirrande ansikte på en bokbaksida någon gång i framtiden är det inte alls omöjligt att jag plockar upp den boken också, oavsett den utspelar sig i Bagis eller ej.